Poträtt.

Jag tycker allt att det saknas lite bilder på den här bloggen. Så här kommer en som föreställer mig.

Konstnären är en ung scout som tyckte att det här är väldigt likt mig när jag spelar kort.

Det känns alltid bra att vara en fin förebild för unga människor. En hysterisk kortspelare är vad jag är.

S.O.T. säger saker.

Jag (betraktar mina olika långa ögonbryn i spegeln): vad sexigt det skulle vara om mina ögonbryn växte ihop.

Syster: Okej. Finn fem fel i den meningen.

I put the fun in dysfunctional!

Sedan mina senare inlägg har jag upptäck följande saker.

International Baccalaurate är Sveriges mest underskattade linje. Den är relativt okänd bland massvis med människor.
Inte ens jag, som nu går IB, visste om denna linje förrän min hunds hundväns ägare (förvirrande?) var vänlig nog att berätta för mig om den.
Det är en skymf (en skymf, I tell you!) att vi hamnar i kvot tre vid högskoleintagningar. Av så många anledningar.
Mitt naiva jag påbörjade en namnlista som en opposition till detta, och gick ner för att prata med alla politiker som står mitt i staden vid sina söta små valstugor respektive valtält, som ser ut som något man semestrar i, och försöker locka folk att rösta på dem i EU-valet (I guess), men varken Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna eller Piratpartiet verkade veta särskilt mycket om detta.
Smet?



The Basic Eight är awesome, men jag ångrar ändå lite att jag inte valde att läsa I Have a Bed Made of Buttermilk Pancakes som eget-val-bok. Den verkar handla om aningens dysfunktionella familjer som gör aningens dysfunktionella saker.
Och jag har kommit fram till detta - dysfunktionella familjer är underskattade. Hur roligt kan det vara att leva i en perfekt kärnfamilj när man kan leva i en dysfunktionell familj á la Little Miss Sunshine?
(märk att jag är delvis ironisk. jag ifrågasätter kärnfamiljen på något sätt. bara lite.)



Och slutligen har jag kommit fram till - med hjälp av min nya ideologi S.O.T.-ismen som jag komplett hänger mig till, och därmed gör mig av med alla andra ideologilikande ismer jag försökt åta under åren (nykterismen också, jag är faktiskt rätt dålig på det) - att mitt dilemma med att repsektera de som inte respekterar eller inte härmed är löst.
Man måste kunna ifrågasätta vissa saker (som ex homofobi, socialdarwinism, etc), för utan ifrågasättandet kommer man inte särskilt långt. Faktiskt.
(men man måste, måste respektera att man kanske tycker helt och hållet olika på vissa punkter!)

Nej, tack, nu ska jag, tack, leka galen ungdomspsykolog, tackt, ett tag till, tack, och sen ska jag sova, tack.

Saker.

Sitter just nu med ett stort skålformat glas med väldigt mycket hallonsylt och väldigt lite glass och funderar på ifall jag ska göra en stor grej av det faktum att jag vågar vägra Beach 09.
Men.
Det tänker jag inte.
På något sätt skulle jag känna mig fånig, lite som att på allvar påstår att det borde finnas en dag för alla som är nöjda singlar, i opposition mot Valentine's Day. Det blir lite fel.
Det blir liksom lite: "jaså, du har ingen liten partnerliknande sak att köpa billiga skräpsaker till denna dag i februari, du är bara AVUNDSJUK."

Eller i Beach-fallet: "Jaså, du har inte haft tid att träna och tröstätit Ben&Jerry en masse, och istället för att gå omkring och skyla dig och skämmas som oss normala människor tänker du nu vara bitter och håna oss som minsann gick till gymmet två gånger i veckan och hakade på alla nya, fina metoder som dyker upp cirka tre gånger per dag."
Så.
Inget "Våga Vägra Beach-09!".

Istället kan jag sitta och filosofera om trevligare saker (som inte inefattar strandkomplex).
Som The Basic Eight, en bok av Daniel Handler.
Trots förvirrande många karaktärer man ska hålla koll på, men som trots det inte dyker upp och att jag nu nästan är förtvivlad över vad som hända skall (vilket jag vetat sedan första sidan, det var oundvikligt) är det en bra bok.
Daniel Handler/Lemony Snicket kan helt enkelt skriva dåligt, ens om han försökte.

Nej, nu får det räcka med roligheterna. Jag ska sova och drömma om min Fantastiska Filmatisering.
Tack. Hej.

Sömnigt Orörligt Tillstånd.

LÄGESRAPPORT: Jag är trött.
Så trött att jag tycks somna var fasen som helst så länge jag sitter stilla längre än fem minuter. Under helgen har jag somnat sittandes på obeskrivligt obekväma platser (försök somna sittandes på en plaststol med överkroppen på ett bord så förstår du) inte mindre än tre, nästan fyra gånger.
Mina ben väger bly. Jag kan inte gå utan att vara livrädd för att knäna ska gå av - KNÄPP - och där ligger jag på golvet i en knälös hög.

Det här håller inte, tänker jag, och kollar klämkäckt en skum internetsida med sök-dina-symptom-funktion för att kolla vad det är för fel på mig.
Och tydligen har jag järnbrist, blodpropp, kritiskt tillstånd av blodbrist, depression, sömnproblem, diabetes, för snabb ämnesomsättning samt vitaminbrist.
Allt på samma gång.
Oh yeah.

I drink your milk!

Efter några komplikationer har jag nu sett filmen Milk. Passande, med tanke på mitt speech häromnärdetnuvar.
(jag argumenterade mot homofobi. det stod mellan det och blyghet. jag valde homofobi med tanke på att jag skulle vara en dålig representant för de blyga överhuvudtaget.)

När jag såg Milk, filosoferade jag en stund, och nu ångrar jag nästan hur jag valde att argumentera.
Det känns som om jag hamnade i en dubbelmoral där jag sa att man måste respektera varandra vad man än tycker, men.
Jag har kommit på.
Ska man respektera någons åsikt, trots att den inte är respektfull? Ska jag respektera någon som säger att homosexuella är weirdoes?
De respekterar ju inte. Ska jag respektera?
Om jag inte gör det, går jag då emot det faktum att jag tror att respekt är, liksom, viktigast i världen?
Men om jag bara accepterar människor med respektlösa åsikter, var står jag då?

ÅH. VAD JOBBIGT DET BLEV.

Det-
det spelar ju ingen-
roll, vad man tror på, om man liksom tänker efter.

Om man tänker efter gör det inte en människa annorlunda om denna person så är kreationist, eskapist, liberalist, kommunist-
-eller en massa andra saker som slutar på -ist.
(så länge man respekterar!)

Galen är vad jag blir. Jag måste sluta skriva saker när jag är för trött att ens kolla ner på tangentbordet.

(förresten är min titel jättekulturell. Jag förväntar mig lite creds.)

Man vet att man håller på att bli galen när man tar mystiska ansiktslösa varelser man drömmer om på allvar.

Flera nätter nu har jag drömt att just de här ansiktslösa sakerna stått runt mig i en ring, mässandes:
"You're not IB material you should go samhäll... You're not IB material you should go samhäll... You're not IB material..."

Paranoid som jag är tar jag dem givetvis på allvar och spenderar en halv dag genom att hälsa på en samhällsklass (dessutom har jag handen på foten funderat på om jag inte passar bättre där än på International Baccaularate, prestigefullt som det är. och jag som inte ens är säker på att jag kan stava International Baccaularate rätt.).

Det kändes som en icke-önskad tripp tillbaka till högstadiet. Jag vet inte varför. Jag blev blyg och glömde bort vad jag hette. (Det var nog därför.)

Åh. Man vet att man håller på att bli galen om man glömmer bort vad man heter.

Kanske har de mystiska varelserna rätt. Kanske är jag inte IB-material. Kanske har jag bara tolkat drömmen fel. Kanske är bara drömmar något vetenskapligt, och inte flummigt om undermedvetet som jag tror. Kanske heter jag inte "Eee...lla? Elin?".
Jag vet dock säkert att jag inte är samhällsmaterial.

Låt mig skriva om det där. Jag vet dock säkert att jag INTE är samhällsmaterial.


Jag är inte natur- medie- estet- eller något praktiskt material heller. Jag befinner mig i en dead end. Jag ska göra min egna linje. Oh yeah.