Liknandet mellan mig och Filifjonkan är alltså slående. Hon är varelsen som bvlir hysterisk över småsaker, förutspår katastrofer i det lugna och det trankila.
Nu är vi kanske inte så lika att jag fyller mitt hem med onödiga ting, men ------
Ibland får jag en bestämd känsla av att vara kvävd. Det behöver inte ens grundas av någon konkret tanke eller händelse, det bara finns där.
Då kan det passa sig att gå en stund.
Jag fann det passande att vandra runt i ett vandrarhem runt klockan två-tre på natten, sökandes efter någon liten essens någonstans av vad som skulle kunna definiera vem, vad, var jag är och vem, vad, var jag vill.
Där gick jag alltså runt och letade. Det var inte så mycket jag fann som skulle kunna förefalla som intressant, snarare motsatsen.
Jag såg mig i de offentliga toaletternas alla speglar (jag såg i princip precis likadan ut i alla spegelbilder), tog en bit av toaletternas papper och knycklade ihop dem, blåste dammet av en orange lampa och sökte bland böcker vars öde blev att bli utplacerade i ett mycket litet vandrarhem i Göteborg som utfyllnad i en stor, maläten bokhylla.
Jag sörjde en kort stund över författarna vars böcker bara fick hamna på sådana ställen som dessa. I och för sig, kunde jag sedan konstatera, var det minsann avsevärt bättre att få sin bok hamnad någonstans, om än bara i ett litet vandrarhem, än att aldrig få den placerad någonstans överhuvudtaget.
Efter ett tag bestämde jag mig slutligen för att sova, och återigen hade jag drömmar som bara kan beskrivas med ordet: "kufiska."
Vad det än var jag letade efter, var det något som inte kunde finnas på det där vandrarhemmet en sen natt/tidig morgon i december.
Däremot hittade jag en burk halvfylld med gammalt kaffepulver. Det borde göra vem som helst lite, om än bara lite, lite gladare än innan.
Bara lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar