Föremål.

Om jag nu ska komma ut som den materialist jag är med hjälp av bara ett föremål, skulle det vara min älskade cykel.
Det är sant. Jag älskar min cykel. Det är lika bra att erkänna att jag och min cykel har ett väldigt monogamt förhållande. Vi två utgör en fantastisk allians mot resten av världen. Vartän jag går, kommer min cykel med mig. Därför är det knappast konstigt att jag fullkomligt strålade av förtryckt lycka när jag äntligen (relativt) säkert kunde ge mig ut på gatorna.

Här är problemet. Min cykel är inte praktisk för mig, lika lite som jag är praktisk för den. Vi båda med okända avsikter för livet fann varandra i en värld där allt skall fylla en funktion. Det var kärlek vid första ögonkastet. Dess klumpiga tyngd och än värre storlek gör att den varken är praktisk för längre sträckor (som den nittiosex kilometer långa jag snart skall bege mig på), eller de små istället-för-promenad-rundor jag tar med den på ungefär överallt.
Och där är vi, två malplacerade ting utan trafikvett i en stor småstads gator. Dramatik uppstår.

Påväg från biblioteket möter jag en man som får mig att ifrågasätta respekten för cyklister, samt funktionen av dåliga vitsar i dagens samhälle.

Man: du, du tappade något.
(S.O.T. eller mer praktiskt, Elin stannar för att se ifall något glidit ur cykelkorgen)
Man (lägger en sekund senare till):...farten. HAHAHA!
Först gav jag honom en kylig blick, men när jag såg honom gapskratta så mycket åt mig, med varmkorven farligt dinglande i hans ostadiga hand, börjar jag skratta. Han slutar skratta och tittar lite frågande på mig.
Elin: Ja, men det där var väl lustigt! Tur att vi kan roa varandra.

Efter det träffade jag på två tanter som spridit ut sig så mycket det bara går på en stor, cykelvänlig trottoar genom att med brett mellanrum gå bredvid varandra med gigantiska shoppingkassar. Mitt plingande gentemot dem råkade orsaka en provokation.

Tant#1: Här är då ingen cykelväg!
Tant#2: Det blir böter!
Tant#1: Jaa, av polisen!
Tant#2: Då får du betala!
Tant#1: 5o kronor!
Tant#2 (vrålar): 500 KRONOR!

Men det är ju inte så viktigt.