Jikåpege

Men jag har bara stannat här alldeles för länge. Efter i princip sex år börjar jag få skoskav i staden jag bor i. Allt är alltför familjärt, för närliggande, för alltmer invant. Fötterna vet vart de ska gå utan att man behöver använda några som helst hjärnceller för att ta sig fram. Stegen är invanda liksom vägarna och PRECIS ALLT ANNAT.

Jag använder versaler för att uttrycka min frustration. Jönköping är inte en stor stad, det är en liten ministad som krymper för varje minut och dag som går. Jag har aldrig längtat bort till en ny plats så mycket som jag gör nu. Du är för liten och vi har växt ifrån varandra, Jönköping, och du var för övrigt aldrig så snäll och artig mot mig som jag alltid var mot dig, och det är faktiskt inte ett dugg väluppfostrat.


Så fort jag åker till Halland vill jag inte åka hem igen. Jag vill stanna och ha sand i skorna för jämnan och spendera mina dagar med klyschiga havsaktiviteter.
Så fort jag åker till Åre vill jag inte åka hem igen. Jag vill stanna och ha snö i håret och spendera mina dagar uppe i ett träd, spanandes på alla små människor som trillar i backarna och reser sig igen, och på varghundarna som springer med släde efter sig.