självkritik eller något liknande

Nu har jag gått på IB i snart tre år, och jag är omåttligt trött på linjen. Inte för alla exams, kufiska regler om hur en IB-elev ska vara som man får en papperskopia på ("nyfikna, impulsiva, saktmodiga", det låter som scoutramsa från 1890-talet, alternativt en lista underliga motsatsord) - inte ens för alla förkortningar man får stå ut med (EE, WL, IA, MOCK, TOK, A1 etc).

Nej, jag är trött på IB för att jag konstant hör många, mig själv inräknad, komma med urtråkiga pretentiösa internskämt hela. tiden. Ofta går de ut på att IB-elever har mycket att göra/är stressade, men ungefär hälften av alla skämt handlar om att vi IB-elever är bättre än andra elever på andra program. Så nu tänker jag säga något som är sant:

IB-ELEVER! KOLLA HIT! VI ÄR INTE BÄTTRE ÄN ANDRA!

(om du går IB som jag förstår jag att du är i chock just nu. så ta det lite lugnt. andas ett par sekunder.)

Bara för att en massa IB2or matar alla nykomna elever med den propagandan (också känt som 'inspark'), blir det inte mer sant. Däremot skapar det den där underbara vi-är-liiite-bättre-än-alla-andra-stämningen. Och så får man höra det i tre år till. Vi är lite, lite, liiite bättre än alla andra. Och man börjar tro på det till slut.

Det sorgliga är att jag tror på allvar att IB-elever är de enda som kan älta sitt linjeval i tre års tid. Inte sitter Estet-elever och pratar om musikaler hela tiden. Lika lite som NV-elever pratar om seismografer och osmosis så fort de får en stund över. Det är bara IB som matar sig fulla med My Life is IB-skämt på hemsidor, och sedan sitter och drar det för alla som inte vill höra.
Kan vi inte prata om något annat?


Nä. Det kan vi nog inte.