Igelkottens Elegans

Det torde finnas en specifik genre för vad Igelkottens Elegans av Muriel Barbery har att erbjuda, då det finns en uppsjö av liknande litterära verk och filmer. Jag föreslår ödmjukt fransk stilleben, med motivationen att det är det klassiskt franska stilla livet som skildras i boken. Handlingen utgörs av två till synes udda karaktärer med mer gemensamt än vad som framgår vid en hastig blick (fördomsfull som man är) - en äldre dam som jobbar som portvakt vars beskrivning av sig själv är allt annat än smickrande, och en brådmogen tolvårig flicka som känner sig såpass besviken med sin tid på jorden att hon vill avsluta den abrupt på sin trettonårsdag. Och elda upp sin lägenhet i ren och skär ilska.

Handlingen förs mycket långsamt fram, och det är inte för de spännande intrigerna och konflikterna man läser denna bok. Man läser den för det förföriskt uppmålade språket, den oemotståndliga självironin som bjuds av båda berättarrösterna (det är karaktärerna som berättar sin egna historier, ett bra drag då man kommer dem så nära man bara kan) samt de klassiska filosofiska spaningarna som bjuds genom verket.

Om jag kunde rekommendera en bra stund att läsa denna bok, skulle det vara en lugn sommardag då man mest vill låta sitt huvud fyllas med lättsamma men inte för den skull banala filosofier. Eller varför inte på ett tåg mellan Florens och Rom.