pengar pengar pengar

Jag hörde det mossigaste någonsin alldeles nyss. Så mossigt att mossan byttes ut mot asfalt. Ja, ni förstår grejen, jag föredrar natur mot stad.

Så, till det mossigaste jag hörde:

"Men feminism, det känns ju liksom... alltså, det ska ju inte vara typ kvinnor som gnäller på lönen."

Paus för effekt.

KLART SOM FAN ATT KVINNOR KAN GNÄLLA PÅ---

--okej, paus, jag andas, jag tar djuuupa andetag.

Min poäng är att när människor uttrycker åsikter som att feminsim innebär att det bara är en massa kvinnor som unisont pengagnäller, förminskar man denna ideologi (för det är en ideologi) något markant.

Feminism är en mer moderniserad syn på genus, frihet för såväl kvinna som man att kunna ha agera som man vill, ha på sig vad man vill, jobba som man vill i all oändlighet. Dessvärre försvinner denna centrala kärna i dagens debatt om feminism där man:

1. fokuserar på vilka kvinnor som är bra respektive dåliga förebilder. De flesta tycks vara dåliga, vad man än gör. Har man brister pekas dessa ut, är man perfekt ställer man för höga krav på sina medsystrar. Manliga förebilder lyser med sin frånvaro i debatten huruvida de är bra eller dåliga. De är. Punkt.

2. Smutskastar kvinnor för deras val. Förbjude om man väljer att göra något som accepteras som det diffusa "traditionellt kvinnliga" för även om det är att stå med ett vackert förkläde och göra det mer än något annat, så måste du göra det moderna. Nej, ingen frihet i val här inte!

3. diskuterar lönen.

Det är år 2011, och blir jag veterinär tjänar jag femtiotusen kronor mindre om året än mina manliga kollegor. Klart som fan att jag får gnälla. Djurvård har inget med östrogen och testosteron att göra.

Så alla er som lever kvar med den otroligt asfaltiga åsikten att feminism bara går ut på att gnälla på lönen, tänk efter hur det är att födas till kvinna och behöva acceptera markant lägre lön. Klart att man blir sur.

spaning bland plugg-land

Man borde byta namn på kemi till något lite mer passande, något som lite mer beskriver ämnet.

Typ: oändlig ångest.

biografi

Jag gav upp hoppet om att kommersiell (förlåt, nu använder jag det ordet som ett skällsord och låter därmed pretentiös. Förlåt, nu ursäktar jag mig själv.) bio kunde vara något bra då den visade Snabba Cash året det kom ut i två månader och fullkomligt ignorerade att visa godbitarna Norweigan Wood och Taking Woodstock i min stad.
Jag har tydligen en viss fascination för träd i samband med filmtitlar.
I år har det vänt. Jag har fullkomligt vräkt mig i biobesök. Harry Potter (åh, Luna Lovegood), Niceville, och senast igår En Dag. Mycket fin film. Jag grät floder. Anne Hathaway passar i alla frisyrer. Det var inte därför jag grät floder ut Themsen och Donau...
Vräkandet av biobesök hade blivit ännu större om stadens biograf bestämt sig för att visa Jane Eyre. Åh. Jane Eyre. Jag får en nostalgisk kick och minns tillbaka då jag läste den två gånger på raden, femton år gammal, tryggt nedsjunken under mina lakan med hjärtan på.

Tålamod är en dygd. Jag väntar tills Jane Eyre kommer ut på hyrfilm. Då jäklar ska jag se den två gånger på raden, nedbäddad under mitt lakan med hjärtan.

Lite grand om hur insatt jag är om staden jag bor i

Jag försöker greppa tag i staden jag bor i, bita fast i den lite grand innan jag lämnar den. Se vad jag kan göra, nu när högstadieåren har glidit av mina axlar som en tung ryggsäck efter en lång dag. Och de där förpillade gymnasieåren.

Det går sådär, ärligt talat.

Jag samtalar med en man som påstår att han studerar på HLK.

Jag: Jaså, HLK, vad är det för något?

Han: Högskolan för Lärande för Kommunikation

Jag: Ja-HA! Det är DET som det är!

Jag blir givetvis lite extatisk över att jag nu lärt mig vad detta är för något, något jag inte vetat innan. Trots att jag ser Högskolan för Lärande och Kommunikation från mitt fönster.

Som sagt. Sådär.

It's been seven hours and fifteen days

Har en sådandär dag ni vet då man bara vill stirra ut genom fönstret med en kopp varm dryck (eller en tom kopp till och med, bara koppen är där är själva huvudpoängen) i flera timmar tills man slutligen slår sig ner i en soffa och sätter på CDn med de låtar som mest figurerar i chickflick-filmer där huvudpersonen är lite tragikomisk och sjunger med till dem med brustet hjärta.

Ungefär: I will always love you, Nothing compares to you, Mercy street, Någon gång måste du bli själv, och så vidare. De låtarna man har på en separat spotifylista undanstoppad för nödfall.

Det. Det får bli eftermiddagens syssla. Sedan, åter till trädgårdarna.