Jag har länge funderat på om det inte är så att det verkligen är obeskrivligt trist att vara en så kallad vuxen människa. I alla fall om man jämför det med det ljuva livet man levde som nioåring, då man fick kaninformade chokladtårtor när man fyllde år och spenderade större delen av sin tid på en stor sten.
Nu har jag beviset.
När man var liten och tog blodprov stack läkarna en med en liten nål i fingret, tömde en på en droppe blod och efteråt fick man en klubba för att man varit så duktig och inte gråtit alls mycket.
Numera sticker de in en gigantisk nål i armvecket, tömmer en på flera milliliter blod och efteråt får man minsann ingen klubba för att man varit duktig och bara svimmat lite. Bara en allmänt trist diagnos.
(som jag inte ens har fått än. Jag sitter och googlar symptom och gissar fram vad jag har bara för att ni ambitiösa läkare är på semester och jag är hypokondriker.)
Jag vill inte ha hypertyreos. Shut up and give me a lollipop. Är det inte det ni läkare är till för?
1 kommentar:
"Flera milliliter".
Haha
Skicka en kommentar