There will be blood...

Jag har länge funderat på om det inte är så att det verkligen är obeskrivligt trist att vara en så kallad vuxen människa. I alla fall om man jämför det med det ljuva livet man levde som nioåring, då man fick kaninformade chokladtårtor när man fyllde år och spenderade större delen av sin tid på en stor sten.

Nu har jag beviset.
När man var liten och tog blodprov stack läkarna en med en liten nål i fingret, tömde en på en droppe blod och efteråt fick man en klubba för att man varit så duktig och inte gråtit alls mycket.

Numera sticker de in en gigantisk nål i armvecket, tömmer en på flera milliliter blod och efteråt får man minsann ingen klubba för att man varit duktig och bara svimmat lite. Bara en allmänt trist diagnos.
(som jag inte ens har fått än. Jag sitter och googlar symptom och gissar fram vad jag har bara för att ni ambitiösa läkare är på semester och jag är hypokondriker.)

Jag vill inte ha hypertyreos. Shut up and give me a lollipop. Är det inte det ni läkare är till för?

Sömnigt Orörligt Tillstånd.

LÄGESRAPPORT: Jag är trött.
Så trött att jag tycks somna var fasen som helst så länge jag sitter stilla längre än fem minuter. Under helgen har jag somnat sittandes på obeskrivligt obekväma platser (försök somna sittandes på en plaststol med överkroppen på ett bord så förstår du) inte mindre än tre, nästan fyra gånger.
Mina ben väger bly. Jag kan inte gå utan att vara livrädd för att knäna ska gå av - KNÄPP - och där ligger jag på golvet i en knälös hög.

Det här håller inte, tänker jag, och kollar klämkäckt en skum internetsida med sök-dina-symptom-funktion för att kolla vad det är för fel på mig.
Och tydligen har jag järnbrist, blodpropp, kritiskt tillstånd av blodbrist, depression, sömnproblem, diabetes, för snabb ämnesomsättning samt vitaminbrist.
Allt på samma gång.
Oh yeah.