Eufori.

Jag iförd mina gummistövlar på stationen. Jag hade givetvis inte på mig dem när det regnade mig som mest, utan dagen efter.

I ögonblicket efter att Way out West var slut, fylldes jag med en enorm tomhet, som bara kunde fyllas igen med coleslaw och mina stora, kufiska glasögon.

Nu har jag återgått till somewhat normala gängor. Sorgen återstår över det faktum att vad jag sett fram emot så länge numera bara är diffusa minnen, så för att förgylla dem tänker jag nu skriva om denna festival på min blogg.

Hela festivalen präglades av min hatt. Den bara sat på mitt huvud och var en hatt, som hattar brukar göra, men den påverkade hela festivalbesöket på ett positivt sätt.

Numera är hatten så gott som död. Death caused by rain. Den ligger på mitt skrivbord, tilltuffsad och skrynklig. Det kan den gott ha. Jag såg tre andra personer med samma hatt, och kände mig med ens mindre unik.

Till musiken, alltså...

Min topp sju.

7. EL PERRO DEL MAR. Spelade i en kyrka och jag stod halva konserten och skattade åt hur Jesus på korset lystes upp av det diffusa gröna ljuset som fanns där för någon form av "Disco-i-en-kyrka-effekt."

6. ANTHONY & THE JONSONS. Flummigt, flummigt. Underbart.

5. PATRICK WOLF. You put me in the magic position, Darling...

4. VAMPIRE WEEKEND. Jag har faktiskt inte lyssnat så mycket på dem, så jag kunde inte sjunga med alltför mycket. Annars var det bland det bästa på Way out West att dansa till dem i ösregn.

3. FLORENCE AND THE MACHINE. Man bara måste älska denna kvinna iförd gulddräkt, med hennes ben som aldrig tar slut och hennes röst som spränger trumhinnor.

Bäst var när det blåste kallt, och Florence sa: "This is a fever ray." Och, givetvis, sjöng If I had a Heart. Känslan jag fick då var obeskrivlig.

Resten av konserten bestod av hoppandes till hennes kufisk låtar om hundar och domestic violence.

På ett bra sätt.

2. BEIRUT. Det finns faktiskt inga ord för hur bra det var när detta band (som jag stolt uttalar på Småländska) spelade låtarna som får mitt hjärta att klappa snabbare. Elephant Gun, the Penalty, Scenic World, Nantes.

Dock var besvikelsen enorm när de inte spelade min absoluta favorit, My night with a prostitute from Marseille.

1. FEVER RAY. När jag lyssnade på henne stod jag halvt blundandes, med min hatt tryckt mot mig som om det vore mitt förstfödde barn, vaggade maniskt fram och tillbaka, och sjöng med.

Jag har aldrig varit så euforisk som då.