way out west 2011 del 1

Slottskogens snåriga stigar och pulserande musik kan redan vänta sig ett (betalt) besök av mig i år. Och det är ju inte mer än rätt att jag lägger fram mina önskemål för vad jag vill stöta på för musik när jag väl befinner mig där.
så från och med idag ska jag nu lägga fram lite artister vars existens skulle förgylla en allaredan förgylld stad.


...och jag börjar med PJ Harvey.
Jag upptäckte denna kvinna idag, då jag kände mig lite nedslagen efter biologimock. När jag öppnade Spotify-fönstret på datorn såg jag hennes namn dyka upp som den där vätten som brukar dyka upp bakom ens datorskärm när man suttit där lite för länge (vänta, känner inte ni till den?!) och visste att det var lite bekant på något sätt. Hursomhelst. Jag lyssnade. Jag gillade. Jag blev känslomässig. Jag lyssnade lite till. Jag lyssnade mycket till. Jag vill se henne live.



Vad finns det inte att gilla med en artist som dricker te (?) så snyggt, menar jag...



(Om ni undrar varför jag väljer way out west är anledningarna trefaldiga:
1. Musiken.
2. Göteborg.
3. Jo, jag är en tältmänniska som älskar att sova utomhus - men alla som campat med mig vet att jag är en katastrof i tält. Jag river dem, sprider ut mina saker och tycker dessutom att det är bland det roligaste som finns att vakna mitt i natten och undra var jag är eftersom jag är utomhus och väcka personen bredvid mig och fråga var vi är.)

Eufori.

Jag iförd mina gummistövlar på stationen. Jag hade givetvis inte på mig dem när det regnade mig som mest, utan dagen efter.

I ögonblicket efter att Way out West var slut, fylldes jag med en enorm tomhet, som bara kunde fyllas igen med coleslaw och mina stora, kufiska glasögon.

Nu har jag återgått till somewhat normala gängor. Sorgen återstår över det faktum att vad jag sett fram emot så länge numera bara är diffusa minnen, så för att förgylla dem tänker jag nu skriva om denna festival på min blogg.

Hela festivalen präglades av min hatt. Den bara sat på mitt huvud och var en hatt, som hattar brukar göra, men den påverkade hela festivalbesöket på ett positivt sätt.

Numera är hatten så gott som död. Death caused by rain. Den ligger på mitt skrivbord, tilltuffsad och skrynklig. Det kan den gott ha. Jag såg tre andra personer med samma hatt, och kände mig med ens mindre unik.

Till musiken, alltså...

Min topp sju.

7. EL PERRO DEL MAR. Spelade i en kyrka och jag stod halva konserten och skattade åt hur Jesus på korset lystes upp av det diffusa gröna ljuset som fanns där för någon form av "Disco-i-en-kyrka-effekt."

6. ANTHONY & THE JONSONS. Flummigt, flummigt. Underbart.

5. PATRICK WOLF. You put me in the magic position, Darling...

4. VAMPIRE WEEKEND. Jag har faktiskt inte lyssnat så mycket på dem, så jag kunde inte sjunga med alltför mycket. Annars var det bland det bästa på Way out West att dansa till dem i ösregn.

3. FLORENCE AND THE MACHINE. Man bara måste älska denna kvinna iförd gulddräkt, med hennes ben som aldrig tar slut och hennes röst som spränger trumhinnor.

Bäst var när det blåste kallt, och Florence sa: "This is a fever ray." Och, givetvis, sjöng If I had a Heart. Känslan jag fick då var obeskrivlig.

Resten av konserten bestod av hoppandes till hennes kufisk låtar om hundar och domestic violence.

På ett bra sätt.

2. BEIRUT. Det finns faktiskt inga ord för hur bra det var när detta band (som jag stolt uttalar på Småländska) spelade låtarna som får mitt hjärta att klappa snabbare. Elephant Gun, the Penalty, Scenic World, Nantes.

Dock var besvikelsen enorm när de inte spelade min absoluta favorit, My night with a prostitute from Marseille.

1. FEVER RAY. När jag lyssnade på henne stod jag halvt blundandes, med min hatt tryckt mot mig som om det vore mitt förstfödde barn, vaggade maniskt fram och tillbaka, och sjöng med.

Jag har aldrig varit så euforisk som då.

Entusiasm.

Imorgonärdetwayoutwestochjagärsågladattjaginteensorkarsättautmellanrumellerursäktamigförattmittförsökattläggauppvideospåallaartisterjagtänktesefördetgörfaktisktingentingmennubordejagslutaskrivaochsovafördethärärändåjobbigtattläsaochingenkommernogatthaläständahitmenjagärbaraförflummigförattsovajagmåstelugnanermig.

Way out West IV

Arctic Monkeys.

Jag bekänner villigt att jag använder deras musik ibland för att ge tillbaka på mina grannar. Jag spelar aningens högt sent på kvällen, hoppar omkring i mitt rum och sjunger med ("Get on your dancing shoes, you sexy little swine...").
Detta bara för att dessa människor som bor nedanför mig finner det lämpligt att spela flöjt hela tiden. Och för att de som bor ovanför mig väcker mig flera gånger per natt med deras skrikande småbarn.

...just another night in Nantes.

S.O.T. och medresenärer pratar om Way Out West.

S.O.T.: Det enda som är lite synd med Beirut, är att man inte kan dansa till deras musik om man inte har en kudde att dansa med.

...och det var dagens citat av S.O.T.
Tack för mig.

Way out West III (del två)

Det stämmer att jag råkade upprepa förra veckans artist, Beirut. Jag var tvungen att lägga upp denna enbart på grund av hans vackra mustasch.

Det är vid sådana här tillfällen jag förbannar att jag är kvinna. Tänk om jag kunde se ut så där, med en läcker mustasch under näsan.

Åh.

Way out West III

Veckans artist: Beirut.

Jag erkänner. Jag är besatt av den här låten. Helt besatt. Den gör mig precis lika lycklig som ett riktigt bra kapitel i en bok av Daniel Handler.

Way out West II

Florence & the Mahine.