Elin Efternamn: bloggar.

Här sitter jag, en sjuttonårig kvinna med för lite tid och för mycket bokstäver i huvudet, och gör som så många andra - bloggar.
Jaha vad trevligt, kan man tänka om man är på det humöret, men vad är detta till för?
Varför sitter vi här framför våra ljudliga datorer och uppdaterar allt som hänt i våra liv på internet?

Jag menar inte bara bloggar, jag menar också de konstanta statusuppdateringarna på facebook och detta fenomen Twitter.
Ursäkta min cyniska sida. Men känns det inte lite narcissiskt att skriva allt man gör, och sedan tro att någon intresseras?
Låt oss ta en titt på konceptet blogg. Det går ut på att man skriver en slags dagbok på internet för all låta den bli kommenterad och läst av andra. Helst många.
Jag menar, hur intressant kan det bli, om det inte råkar vara någon man känner eller någon med skrivarförmåga som skriver?

Här är min teori. Vi har alla ett bekräftelsebehov. Att skriva meningslösa saker på facebook som "Elin Efternamn: duschar; Elin Efternamn: är i skolan; Elin Efternamn: äter lunch", som ju vi vet är komplett ointressant om man inte råkar vara Elin Efternamn själv, är helt enkelt för den där ljuva känslan av bekräftelse när någon gillar ens statusuppdatering.
Samma sak med blogg. Vetskapen om att någon kan ta del av ens liv utan att behöva möta en, gör en lite, lite gladare än innan.

Jag erkänner. Jag är ett exempel på min teori. Jag känner mig genuint omtyckt vid en gillad statusuppdatering. Jag använder ordet 'jag' alldeles för mycket.

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det här med blogg. En tung känsla av fånighet faller över mig likt ett ovälkommet juliregn så fort jag bestämmer mig för att sätta mig ner och skriva ett inlägg. Kanske är det någon form av realism som snart kommer att ta över alla människor med storm, när vi alla inser att ingen på riktigt är genuint intresserad av varandras bloggar.
Eller så är det bara jag som råkat ut för the yips igen.