Darkwing Duck - mannen bakom masken.

Vi har alla undrat (i alla fall jag, och det är bara jag som räknas) vad som egentligen döljer sig bakom Darkwing Ducks lila mask. S.O.T. gör en djupundersökning för sitt eget intresse för att upptäcka vad.

Obs. Detta är ett så kallat oseriöst inlägg. Vad jag skriver är inget jag menar på allvar.
Ja, det finns en risk att man kan tro det...


För att upptäcka vad som befinner sig under manteln på Darkwing Duck, är det bästa sättet att överraska honom i badrummet någon gång sent på en fredagskväll.
Där står han, mannen, myten, legenden, som vid civilt namn kallar sig Drake Mallard, och stirrar ut genom badrumsfönstret.
Vad han ser är lycka, värme och det familjeliv han aldrig fick. Han ser familjen på andra sidan, familjen Muddlefoot. De var en kärnfamilj, lyckliga och helt omöjliga att stå ut med för en bitter man som Drake Mallard.

Den enda Drake kunde stå ut med, förutom sig själv under maskering, var den misslyckade teknikern Launchpad. Launchpad var i teknisk bemärkning helt värdelös för Drake, då han lyckades krascha varje plan han satte sig i, och var dömd att dö ung på grund av sina fatala misslyckanden som involverade radioaktiv strålning.
Drake fann dock en tröst i att det fanns en person med mer patetiskt liv än han själv.

För trots att Drake Mallard var arbetslös, levde på sin fars arv i ett hus han avskydde, hade få vänner (om än några), ingen familj alls och utan något form av kvinnligt sällskap (den enda kvinnan för honom hade övergivit honom och gått över till den onda sidan, den kriminella sidan, och nu var dessa två dömda att hata varandra för sina olika synsätt på lag och rätt), så var han ju ändå Darkwing Duck.
Den legendariske ankan som räddade staden utan namn (fiktiva städer får ibland inte namn) undan från brottslingar och andra som hotade det kvävande lugnet i staden.

Men vad fan gjorde det egentligen, tänkte Drake när han såg sitt bittra, fårade ansikte i spegeln i badrummet, ingen visste ju ändå att det var han som uförde stordåden.

Deprimerad gick Drake Mallard och lade sig i sängen. Han tänkte på kvinnan han olyckligt trånade efter. Han tänkte på hyran han inte kunde betala. Han tänkte på får.
Inte visste han att han mycket snart även skulle få en fosterdotter, den samhällsomstörtande Goselyn.
Goselyn hade flyttats runt från hem till hem, för att hon var så besvärlig som barn. Hos sin farfar hade hon till slut funnit sitt hem, men, shit happpens, och hennes farfar blev skjuten av en maffiaboss, och hon lämnades över till Drake Mallard.

Efter adoptionen av Goselyn höll Drake, Goselyn och Launchpad ihop som en alternativ familj. Tre misslyckade karaktärer som höll ihop av desperation, pliktskyldighet och bekräftelsebehov, men också, under den sorgsna ytan, den obevekliga kärlek som bara finns i en dysfunktionell familj.

Slut om Drake Mallard, alternativt Darkwing Duck. En vacker dag kommer kanske mer sanningar fram om denne man/anka att publiceras på denna blogg.
Med betoning på kanske.

Behandlandet av traditioner.

Efter en mikrosekunds funderande, förvånansvärt nog inte mer, bestämde jag mig för att återigen följa med på den inte särskilt legendariska, årliga UV-scouthajken.
Ja, jag inser att denna mening får det att låta som om jag har ett ganska patetiskt tonårsliv, jag som hellre sover ute mitt i hösten med några få personer i min egen ålder, och resten såna där ungar på konstant sockerkick och såna där ledare som inte riktigt vågar säga till ungarna när de sockerkickar sönder skogen.

Min kära, älskade hajk är som ett destruktivt förhållande jag ständigt gör slut med och söker mig tillbaka till.
I själva verket misshandlar hajken mig, med obekväma sömnplatser (jag kanske blivit lite väl van vid min underbara säng, men jag tror att de flesta inte skulle föredra att sova på ett stycke trä i Oktober), den där kliande känslan jag får så fort gittarren plockas fram och man lyckligt ska sjunga med i Laurentia, Temperaturen och andra kliande klassiker.

Det finns ju dock anledningar till att jag älskar min hajk. Den första är en sorglig sanning, och det är den att jag är mycket bättre på att bonda med de unga människor på hajken som befinner sig mellan sockerkickstadiet och alkoholkickstadiet (sistnämnda är nog var jag befinner mig nu, enligt kriterier).
Andra anledningen är helt enkelt skogen. Det finns inget bättre sätt att förklara på.
Tredje anledningen är att mina medmänniskor som står för att jag får följa med trots att jag snart är arton, borde ha bättre saker för mig, och inte varit på ett enda scoutmöte sen jag var runt tolv, är de mest underhållande och samtidigt genuina människorna som någonsin haft glädje och sorg över att bo granne med mig.

En händelse chockade mig en aning, dock. Inte våra politiska diskutioner mitt i natten (där det råkade framgå en mycket militant lösning på hur vi skulle kunna lösa problemet med den globala uppvärmningen - vi skickar en syndaflod på USA och sen är saken vegobiff.) utan dagen efter, då vi satt runt den nästan slocknade elden, som alla överaktiva ungar spottade på.
En rutinerad jägare dök upp och visade oss lite fina jaktgrejer han samlat på sig. Blandannat drog han fram älghorn, en bit av ett ben från en hjort, och en älgfot.
Jag blev aningens illamående och tittade ner i marken större delen av tiden, medan alla små scouter gladeligen ville känna på alla djurens kroppsdelar.
Värst var när vår kära jägare råkade skala av en bit av älgfotens skinn och päls, så att blod, ben och annat mindre mysigt blottades. Alla scouter ropade: "wow! coolt!", medan jag bjöd på ett av mina sällsynta tjejskrik, hoppade tre meter upp i luften och sprang iväg en bit.

"Hon är vegetarian", meddelade en av ledarna ursäktande till jägaren.

När jag satt på hajken, dyngsur, stel i axlarna, iskall och fortfarande illamående av alla barns reaktioner på älgfotincidenten, lovade jag mig själv att det räcker nu. Ingen mer jävla hajk.

Efter fem minuter insåg jag dock att jag ljugit för mig själv igen.
För kära lilla UV-hajk, vad du än utsätter mig för, så får du mig ändå.