Behandlandet av traditioner.

Efter en mikrosekunds funderande, förvånansvärt nog inte mer, bestämde jag mig för att återigen följa med på den inte särskilt legendariska, årliga UV-scouthajken.
Ja, jag inser att denna mening får det att låta som om jag har ett ganska patetiskt tonårsliv, jag som hellre sover ute mitt i hösten med några få personer i min egen ålder, och resten såna där ungar på konstant sockerkick och såna där ledare som inte riktigt vågar säga till ungarna när de sockerkickar sönder skogen.

Min kära, älskade hajk är som ett destruktivt förhållande jag ständigt gör slut med och söker mig tillbaka till.
I själva verket misshandlar hajken mig, med obekväma sömnplatser (jag kanske blivit lite väl van vid min underbara säng, men jag tror att de flesta inte skulle föredra att sova på ett stycke trä i Oktober), den där kliande känslan jag får så fort gittarren plockas fram och man lyckligt ska sjunga med i Laurentia, Temperaturen och andra kliande klassiker.

Det finns ju dock anledningar till att jag älskar min hajk. Den första är en sorglig sanning, och det är den att jag är mycket bättre på att bonda med de unga människor på hajken som befinner sig mellan sockerkickstadiet och alkoholkickstadiet (sistnämnda är nog var jag befinner mig nu, enligt kriterier).
Andra anledningen är helt enkelt skogen. Det finns inget bättre sätt att förklara på.
Tredje anledningen är att mina medmänniskor som står för att jag får följa med trots att jag snart är arton, borde ha bättre saker för mig, och inte varit på ett enda scoutmöte sen jag var runt tolv, är de mest underhållande och samtidigt genuina människorna som någonsin haft glädje och sorg över att bo granne med mig.

En händelse chockade mig en aning, dock. Inte våra politiska diskutioner mitt i natten (där det råkade framgå en mycket militant lösning på hur vi skulle kunna lösa problemet med den globala uppvärmningen - vi skickar en syndaflod på USA och sen är saken vegobiff.) utan dagen efter, då vi satt runt den nästan slocknade elden, som alla överaktiva ungar spottade på.
En rutinerad jägare dök upp och visade oss lite fina jaktgrejer han samlat på sig. Blandannat drog han fram älghorn, en bit av ett ben från en hjort, och en älgfot.
Jag blev aningens illamående och tittade ner i marken större delen av tiden, medan alla små scouter gladeligen ville känna på alla djurens kroppsdelar.
Värst var när vår kära jägare råkade skala av en bit av älgfotens skinn och päls, så att blod, ben och annat mindre mysigt blottades. Alla scouter ropade: "wow! coolt!", medan jag bjöd på ett av mina sällsynta tjejskrik, hoppade tre meter upp i luften och sprang iväg en bit.

"Hon är vegetarian", meddelade en av ledarna ursäktande till jägaren.

När jag satt på hajken, dyngsur, stel i axlarna, iskall och fortfarande illamående av alla barns reaktioner på älgfotincidenten, lovade jag mig själv att det räcker nu. Ingen mer jävla hajk.

Efter fem minuter insåg jag dock att jag ljugit för mig själv igen.
För kära lilla UV-hajk, vad du än utsätter mig för, så får du mig ändå.