Upplysning.

En mycket konstig sak hände mig en gång. Det var på en buss på väg från Berlin för bara några månader sen.

Som den eskapist jag är, befann jag mig i dagdrömmerier om abstrakta händelser, och lade inte märke till omvärlden förrän jag såg små förfallna stugor nedanför vägen, samt ett gigantisk skorsten som bolmade ut koldioxid till kontrast till solnedgången som lade sig i bakgrunden.

Jag såg på stugorna, och konstaterade att människor troligtvis bodde i dem. Människor som hade så eländigt att de fick bo i småstugor bredvid en stor motorväg.
Kanske var min teori bara ett resultat av min naivitet och min eskapism, men i just det tillfället verkade det vara ett ganska rimligt svar på varför stugor var utplacerade på ett så kufiskt ställe.

Jag såg på skorstenen som bolmade ut koldioxid vi människor utan minsta ånger (och även om det skulle vara med ånger, spelar det ingen roll alls) släpper ut i vår atmosfär. Konstaterade att världen är körd. Mänskligheten är körd. Vi bryr oss inte. Vi ser det inte. Vi ser inte vad som händer i världen, att vi förstör den, att människor dör varje dag av anledningar man vill kalla onödiga, kränkande, ignoranta. Att vi låter de som föddes med mindre tur (för man kan bara kalla det tur att man föds i en rik familj i ett i-land) ha det för jävligt, att vi låter djur födas för att döda dem fem veckor senare.

Av någon anledning, kände jag hur en våg av, vad jag bara kan definiera som kärlek, torna upp inom mig. Kärlek till världen jag en kort stund, av en ren slump, kommer att få leva i.
Och det var av den mystiska anledning att jag kände att världen bara bestod av brister. Människor är brister.
Naturen var perfekt skapad, men den bristfälliga människan har ändrat den och dömt den till att försvinna med dem.

I den stunden älskade jag allt. Jag älskade koldioxiden, jag älskade de smutsiga vägarna, jag älskade alla idioter vi kallar människor som vandrar på planeten i denna stund med sina idiotiska tankar och idiotiska problem, jag älskade bussen jag fann mig i och alla människor i den och ljudet som skapades i den och smaken på min tunga och känslan av att andas.

Jag föll snabbt ur min kärleksfulla koma, men kan fortfarande känna den känslan ibland. Jag kan bara beskriva det som känslan av att vara upplyst.



(Nej. Det var inte den bussresan efter mitt äventyr med rosén. Bara för att klargöra saken.)