Agnosticism.

Mina glasögon har gått mitt itu.

Jag vände mig om för snabbt i ett läge då jag var alldeles för blöt och för våldsam, och de gled av mig, flög ner på golvet och bara gick mitt itu.
Jag plockade upp dem och såg på dem. Jag vet att att jag har tappat tiotals gånger förut, från högre höjder och med ett våldsammare fall. Men det var nu som de valde att gå mitt itu (detta hände fredagen den trettonde. hade jag varit vidskeplig, hade jag trott att det hade något med saken att göra.) och lämna mig funktionshindrad (det är sant. människor med synfel utan åtgärd klassas som funktionshindrade).

Jag gick till skolan utan glasögon, för en gångs skull, med de trasiga i fickan. På väg till skolan insåg jag hur dåligt jag faktiskt såg.
Allt flöt ihop. Det fanns inget konkret alls. Inget man kunde definiera som helt eller eget. Marken jag gick på tycktes sjunka ner och sticka upp på vissa ställen. Människornas ansikten såg snedvridna ut, ögonen såg bara ut som svarta hål, näsan och munnen en bisarr klump.

Det är något oerhört skönt med att gå utan glasögon. Man behöver inte ta ställning till vad som dyker upp på vägen, man behöver inte ens försöka lista ut vad det är.
För det kan ju vara en buske, men det kan även vara någon form av bil. Man kan glida runt i en ovisshet, som svävandes över det konkreta. Det finns inget svar på något. Eller så många svar att det är nästintill omöjligt att bestämma vilket som är det rätta.

Och det är precis så jag ser mig som agnostiker. Som en människa utan glasögon. En relativt lycklig sådan.
Om än lite naiv.