Att vara flummig och naiv är underskattat. Är jag sofistikerad nu? Kan jag bete mig som folk? Kan någon bete sig som folk? Vill vi bete oss som folk? Hur kommer det sig att jag har ätit kött i sjutton år? Var jag mer flummig, naiv och kufisk innan? Vad hände med det hela? Kan jag ta tillbaks det om jag vill? Vill jag ta tillbaks det? Ju längre bort man kommer från det surrealistiska, det så kallat flummiga, det naiva och det kufiska, desto närmare kommer man---DENBITTRAVERKLIGHETEN. Som jag gillade världen utan glasögon. Som jag gillade att vara obegriplig och irriterande. Som jag föraktar det nu. Som jag ogillar repeterande språk. Som jag undrar ifall man kan använda "som jag" så extremt mycket utan att få det att låta påklistrat och som en kliande hinna över ett öppet sår som man vill riva bort. Som jag ogillar liknelser, särskilt mina egna, särskilt de irrelevanta. Mina ögon blundar, mina fingrar skriver. Det klickar från ett tangentbord någonstans långt borta där jag inte befinner mig, för jag är inte vaken, jag ligger inte i min säng med en dator på mig, jag är inte hemma, det finns inga hem. Det är bara en illusion, allt är illusion, och jag är en illusion av en illusion av ännu en illusion.
Det blir inte mycket sämre än såhär, tyvärr inte särskilt mycket bättre heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar