Jag är en kvinna (vilket börjar märkas mer nu när håret växt ut en aning) med många kortsiktiga, egendomliga drömmar. De flesta tar slut efter någon månad.
Som den gången jag ville färga håret blått för något år sen, och resultatet blev ett par stora, sjögräsfärgade slingor i håret som bleknade och blev ännu mer sjögräsfärgade efter ett tag. Vad som återstod av det var bara en tung känsla av skuldmedvetenhet när jag tänkte på hur mycket kemikalier jag hällt ut i vasken när jag duschat av mig den blåa färgen.
Ett annat självdestruktivt exempel var när jag var sju, och fick för mig att jag skulle bryta benet när jag var fjorton. Jag bara skulle det, och brydde mig inte riktigt om varför. Frågan var bara hur, och ifall det kanske gjorde ont.
Nu har alltså min nästa egendomliga framtidsdröm format sig. Jag vill åka genom Europa med tåg och cykel.
Främst cykel.
Man kan inte förneka hur sofistikerat det ser ut när man, röd i ansiktet, flämtandes, flåsandes, andra saker i den stilen, tar sig fram över backar och dalar som en och en annan heltidsarbetare.
Jag vet inte hur jag fick för mig det. Kanske var det drömmen jag hade. Kanske något annat.
Hursomhelst fylldes jag direkt av den där kicken jag får när jag bestämt för att göra något ("på riktigt den här gången!"), så jag skrev ut en karta och fyllde i med en rosa penna vilken väg jag ska åka.
Ja, min naivhet är enorm. Jag är så naiv att någon indiepoppare kan skriva en medioker låttext om mig, som blir en av de mittenspåren på skivan som man glömmer bort efter en liten stund (om det inte är Fever Ray eller något annat genuint (definitionen av genuint kommer senare (om jag orkar))).
"Varför kan du inte göra något normalt istället?" fick jag som fråga till mitt påfund.
"Är det något onormalt att vilja se sig om i världen, även de delar som vi klassar som 'onödiga' eller 'otäcka'? Hur ska jag veta var jag och hur jag trivs i världen om jag inte ens sett den?" Denna filosofi delgav jag min medmänniska då vi satt i ett väntrum innan jag skulle stickas med en nål i vänster arm. Jag började sedan dra paralleller till mamman i Mysteriet på Greveholm (och jag behöver inte försvara mig för att jag drar upp barnprogram som exempel i vardagen) som ber Lillan att bete sig som en normal flicka istället för att springa runt med en voltmeter och leta efter spöken.
Det visades ju sig att det faktiskt fanns spöken. Vad hade hänt ifall Lillan hade bestämt sig för att bete sig som en normal unge och leka affär istället? Hurdan skulle jag och min egna lilla uppfattning av världen vara om jag bestämde mig för att ignorera mina plötsliga infall? Ve och fasa (vilket är ett underbart uttryck) om min framtid faktiskt innehöll en resa runt i Europa, men att jag missade den för att jag bestämde mig för att normala mig och vilja något annat istället.
Som en resa till Mallorca, för det förtjänar jag, och ligga i solstol och dricka pina colada eller någon annan dryck som inte är god men som man dricker ändå och säger att, jovisst, den är god, det är ju faktiskt semester, och läsa åtskilliga böcker om ingenting och bara springa ner i havet för att doppa mig.
Ja, jag inser hur svårt det är att ta mig på allvar när jag jämför med en mystisk karaktär i en julkalender som visades på TV år 1996.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar