Jag är kvinnan du ser på biografen som gråter till allting. Hon med hopplöst gammal (och ohygienisk) näsduk som alla tittar lite snett på, ignorerar och låtsas att de inte känner för att, ja, där sitter hon och bölar när Luna Lovegood hittar sina skor i en Harry Potter-film.
Kort sagt: jag gråter till film. Ofta.
Nu är det väl tur att jag är kvinna, för en gångs skull, annars hade väl några slumpmässigt utplacerade mobbare sprungit fram till mig och lynchat mig för sitt höga nöjes skull, och då hade jag legat där med ömma genitalier och våta ögon, utan mänsklig värme.
Men nu är jag alltså kvinna och när jag gråter är det enda jag saknar en mustasch att trösta mig med.
Fallet var dock det att jag grät till Where the wild things are. Inte till Titanic. Inte så mycket som jag hade tänkt i alla fall.
Något är fel. Något har blivit felprogrammerat i den där lilla manualen som sitter någonstans i huvudet, där det står att man hellre gråter när människor fryser ihjäl än när monster får spatt och/eller mystiska blonda kvinnor med eskapistiska drag finner sina skor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar