Allt jag har att säga.

Jag älskar Norrland.

Kvällens sanning.

Jag är kvinnan du ser på biografen som gråter till allting. Hon med hopplöst gammal (och ohygienisk) näsduk som alla tittar lite snett på, ignorerar och låtsas att de inte känner för att, ja, där sitter hon och bölar när Luna Lovegood hittar sina skor i en Harry Potter-film.
Kort sagt: jag gråter till film. Ofta.
Nu är det väl tur att jag är kvinna, för en gångs skull, annars hade väl några slumpmässigt utplacerade mobbare sprungit fram till mig och lynchat mig för sitt höga nöjes skull, och då hade jag legat där med ömma genitalier och våta ögon, utan mänsklig värme.
Men nu är jag alltså kvinna och när jag gråter är det enda jag saknar en mustasch att trösta mig med.

Fallet var dock det att jag grät till Where the wild things are. Inte till Titanic. Inte så mycket som jag hade tänkt i alla fall.
Något är fel. Något har blivit felprogrammerat i den där lilla manualen som sitter någonstans i huvudet, där det står att man hellre gråter när människor fryser ihjäl än när monster får spatt och/eller mystiska blonda kvinnor med eskapistiska drag finner sina skor.

Räddaren i nöden

En skrämmande händelse var när jag satt i min soffa med nyheterna påslagna och halvlyssnade till dem medan jag läste The Catcher in the Rye var att nyhetsuppläsaren berättade att författaren till den boken (JD Salinger) precis avlidit.
Jag ställde mig upp och ropade: "NEJ! Han är död!" samt gjorde plågade ljud, vilket gjorde min målsmaninna orolig att det gällde någon annan än en runt nittioårig författare jag aldrig träffat.

Men om han bara hade ringt eller om jag hade ringt hade vi kanske blivit goda vänner. Nu är jag bara en av de personer som läser böcker av nyligen avlidna författare.
Jag måste börja ringa människor från min hamburgetelefon.

The yips.

Så fort jag klivit ut ur min arbetsplats söker sig mina tankar till biblioteket. Mest för att dessa båda ligger i samma byggnad, men ändå.

Så jag går in i biblioteket. Ser mig omkring på platsen jag en eller flera gånger hänvisat till som mitt tredje hem. Ser på alla böcker, med en blick som av en öm moder som betraktar vad som ger henne mening i sitt liv...
...och suckar högljutt och går hem.

Ja. Det stämmer. Det som en gång var större delen av mitt liv - att söka efter nya upplevelser i bokform genom att leta genom varenda liten bokhylla på biblioteket (well, inte de tråkiga om arkeologi och sånt shit) har nu blivit något jag suckar åt.
Jag vill bara att någon ska ge mig en bok som jag säkert tycker om and be done with it. Inget letande. Inget pillande bland en massa bokhyllor. Inget läsande på baksidan av böcker som handlar medellivskriser och Europaresor. Bara ge mig en bok, goddamnit.

Jag tror att jag befinner mig i en boksvacka.