svisch sweeow

Häromdagen (jag har för mig att det var igår, men dagarna flyter liksom ihop) klev jag in i en bokaffär som tycktes ge mig nytt liv. Mest för att jag insett att det i Jönköping finns en sådan affär, packad med böcker från golv till tak, gamla böcker, till bra pris, men även för vad expediten sa:
"Ja, här har vi då de klassiska böckerna. Hemingway, Marquez, Allende. Och där borta i hörnet ligger de lite enklare, nya böckerna av Dan Brown och Nora Roberts. Men, nej, de läser ju inte du. Det ser jag ju på dig."

Just av denna anledning fann jag det mycket kufiskt att jag, på väg hem från ett oerhört intressant och livsbejakande besök på sopsortergården, blev visslad efter av byggnadsarbetare. Och av det faktum att man kan bli visslad efter av byggnadsarbetare, eller någon för den delen, någon annanstans än i filmer eller TV-serier.
Jag stannade upp och tittade på dem. Såg mig omkring för andra kvinnor Pekade på mig själv och såg frågande ut. De nickade.
Jag undrade:
har idealet förändrats? Är det plötsligt vi utan smink, utan högklackade skor, utan långt processat hår som är de nya att visslas på? Vi med löjligt många färger täckandes större del av vår hud, vi med obskyra hårfärger och stora glasögon.
Sen undrade jag:
kanske ville de bara vara snälla.
Slutligen kom jag fram till:
de måste helt enkelt på morgonen bestämt sig för att bejaka stereotypen och vissla efter en slumpmässig kvinna. Och så blev den kvinnan jag.

Hursomhelst så blev hela diskussionen i mitt huvud väldigt tråkig och jag bestämde mig för att tänka på kokböcker istället och köpa en nektarin.

Min telefonsamling.

Den skall växa och bli stor, större än störst!

Pålägg

Angående mitt livs kärlek - soyaost är inte så dumt det heller.

Norrlands Blanche

Den nuvarande gigantiska bilden (som troligtvis kommer att bytas ut inom en snar framtid) föreställer förresten min Norrländska Blanche (ja, efter A Streetcar Named Desire) som följer mig i mina nycklar vart jag än placerar mina fötter.
Hon ser lite smått Blancheig ut.



Förresten har jag upptäckt mitt livs kärlek - tofukorv.

Bernard & Bianca i Australien

Tecknad film blir aldrig särskilt spännande.





Nu har IB1 tagit slut. Det tog faktiskt slut i torsdags, detta fenomen, med regn, körsång, tal och muminmuggar och ambivalens om var sista måltiden skall intas.
Likt förbaskat är jag dock kvar i skolan veckan efter att den tagit slut. Anledningen är dock inte en förbaskad sådan, utan tvärtom på grund av en feriepraktik jag har kommit att bli förtjust i, trots att jag bara spenderat fem timmar där, hittills. Jag längtar faktiskt en aning tills imorgon då jag ska upp vid halv åtta och gå till den estetiska delen av skolan och syssla mer med kombinationen miljö/drama (mest för att min dag förutom praktiken enbart innehållit träning och det oundvikliga pluggandet).


Al Gore kör förresten väldigt mycket flygplan och stadsjeep i filmen "An Inconvenient Truth".

"längtan bort"

Här! Just här! Här vill jag bo! I en liten grön stuga. Det vore väl inte så svårt?






(inläggets titel refererar till en uppsatsuppgift vi fick i början av IB1, om Det Osynliga Barnet. nämnde jag att jag är helt IB-förstörd?)

Jikåpege

Men jag har bara stannat här alldeles för länge. Efter i princip sex år börjar jag få skoskav i staden jag bor i. Allt är alltför familjärt, för närliggande, för alltmer invant. Fötterna vet vart de ska gå utan att man behöver använda några som helst hjärnceller för att ta sig fram. Stegen är invanda liksom vägarna och PRECIS ALLT ANNAT.

Jag använder versaler för att uttrycka min frustration. Jönköping är inte en stor stad, det är en liten ministad som krymper för varje minut och dag som går. Jag har aldrig längtat bort till en ny plats så mycket som jag gör nu. Du är för liten och vi har växt ifrån varandra, Jönköping, och du var för övrigt aldrig så snäll och artig mot mig som jag alltid var mot dig, och det är faktiskt inte ett dugg väluppfostrat.


Så fort jag åker till Halland vill jag inte åka hem igen. Jag vill stanna och ha sand i skorna för jämnan och spendera mina dagar med klyschiga havsaktiviteter.
Så fort jag åker till Åre vill jag inte åka hem igen. Jag vill stanna och ha snö i håret och spendera mina dagar uppe i ett träd, spanandes på alla små människor som trillar i backarna och reser sig igen, och på varghundarna som springer med släde efter sig.

Emancipation, insikten

Jag missbrukar The Dog Days are Over.

Emancipation

Det är så lätt att säga att The Dog Days are Over.