Häromdagen (jag har för mig att det var igår, men dagarna flyter liksom ihop) klev jag in i en bokaffär som tycktes ge mig nytt liv. Mest för att jag insett att det i Jönköping finns en sådan affär, packad med böcker från golv till tak, gamla böcker, till bra pris, men även för vad expediten sa:
"Ja, här har vi då de klassiska böckerna. Hemingway, Marquez, Allende. Och där borta i hörnet ligger de lite enklare, nya böckerna av Dan Brown och Nora Roberts. Men, nej, de läser ju inte du. Det ser jag ju på dig."
Just av denna anledning fann jag det mycket kufiskt att jag, på väg hem från ett oerhört intressant och livsbejakande besök på sopsortergården, blev visslad efter av byggnadsarbetare. Och av det faktum att man kan bli visslad efter av byggnadsarbetare, eller någon för den delen, någon annanstans än i filmer eller TV-serier.
Jag stannade upp och tittade på dem. Såg mig omkring för andra kvinnor Pekade på mig själv och såg frågande ut. De nickade.
Jag undrade:
har idealet förändrats? Är det plötsligt vi utan smink, utan högklackade skor, utan långt processat hår som är de nya att visslas på? Vi med löjligt många färger täckandes större del av vår hud, vi med obskyra hårfärger och stora glasögon.
Sen undrade jag:
kanske ville de bara vara snälla.
Slutligen kom jag fram till:
de måste helt enkelt på morgonen bestämt sig för att bejaka stereotypen och vissla efter en slumpmässig kvinna. Och så blev den kvinnan jag.
Hursomhelst så blev hela diskussionen i mitt huvud väldigt tråkig och jag bestämde mig för att tänka på kokböcker istället och köpa en nektarin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar