Ni två, Nobel och Guillotin

Ikväll går mina tankar till Alfred Nobel. Fredsaktivisten som uppfann dynamiten i hopp om att folk skulle sluta skada varandra när de insåg hur många människoliv de faktiskt kunde förinta med nya vapen. Som råkade stå ansvarig för en nitroglycerinolycka som kostade livet på hans bror och många andra. Och, viktigt, vars namn kommer att suckas över för att inte Paulo Coelho eller Nora Roberts eller varför inte Dan Brown vinner litteraturpriset, för "de känner ju alla till".
Tänk, så fel det kan bli.




Imorgon ska jag tänka på humanisten Joseph Guillotin som uppfann giljotinen. Det blev måhända lite fel där också.

komplikationer och andra komplikationer

Erkännande: jag gillar lagom enkla saker. Jobbigt är det att tråckla sig igenom en galet lång text om kor som egentligen handlar om symboliken: det gudomliga (ja, jag talar om Merabs Skönhet, nu har vi kommit underfund med det). Ännu jobbigare att sitta igenom en 100 minuters lång fransk film om en kvinna som botas från MS där skådespelarna säger ungefär en mening varannan minut.

Ge mig Brontë, ge mig Atwood, ge mig Miller, ge mig vadsomhelst förutom alla dessa kvasiintellektuella anspelningar på djupare mening som finns i kufiska halvstumma filmer.
Tacka vet jag Miazaki. Enkelheten hos karaktärerna och inom handlingen är det underbaraste jag vet. Hur människorna i hans filmer (eller vad det nu kan tänkas vara för varelser) anpassar sig till situationer med mod och lycka, det är genuint (haha! jag skrev genuint.) vackert. Jag vill ha mer sådant.
Synd bara att jag sett i princip varenda en av hans filmer som går att få tag på i Sverige. Vad ska jag ta mig till nu?






svar: se om Spirited Away och Det Levande Slottet tills jag kan alla japanska repliker utantill.

sömnprat

Jag vaknade inatt av att jag talade i sömnen. Med Stockholms-dialekt av någon anledning:

"Jag ska bli asgammal och sen ska jag dö av att vara så gammal. När jag tröttnat på att vara asgammal. Åka upp en skidbacke vid nittio års ålder, och sen ska jag krocka med ett träd. Pang."


Intressant.

feber & vargar

Jag ser att Karin Dreijer ska göra musik till en Bergmanpjäs, Vargtimmen. Jag var redan på väg ut genom dörren med den lilla teaterkikaren jag äger (en lila, från ett Happy Meal för tretton år sedan, jag var inte en såkallad pythagoré då) och ett paraply att stå under i kön till Dramaten.
...sen såg jag premiären var i mars. Så jag satte mig slokörad i soffan igen och fortsatte dricka mitt te.

Och jag som inte ens gillar Bergman.