När jag tar blodprov sträcker jag fram min arm, kollar åt ett annat håll och pratar oavbrutet skamlöst högt om världens onödigaste saker, samtidigt som jag känner att i min arm pågår just nu min största mardröm. Jag vägrar kolla åt det hållet och pratar vidare tills det är klart. Efteråt blir jag svimfärdig. Och svimmar. Oftast.
När jag befinner mig på en båt bara stirrar jag rätt framför mig tills jag fattar att det här faktiskt inte är Titanic (men vad fan, det skulle kunna bli det! nästa Titanic i längden Titanics) och att man överlever, bara man slutar tänka på vatten. Och båtar.

När jag var liten red jag på en vacker häst, men jag minns inte vad hon hette. Vi red sakteligen framåt i ett ridhus tills något hände - en bil stannar, bromsar skriker, hästen jag sitter på är tydligen obotligt rädd för skrikande bromsar, för hon kastar av mig så att jag gör en snitisig dubbelvolt i luften och landar på det smutsiga ridhusets golv på ett galet sätt. Ryggraden komprimeras en aning. Så sade läkarna i alla fall.
Sedan dess har jag inte ridit. Velat, men inte vågat. Det är inte samma sak som att bara sträcka fram armen och börja gapa om kalla kriget medan den töms på blod och sen osmidigt svimma ett par, tre gånger.

Rädslor är lustiga, för vissa av dem kan man ignorera och andra tar över en. Jag skulle vilja rida igen, men ett blodprov framstår som en söndagsbrunch i jämförelse. Vissa rädslor kan dyka upp i en sekund och försvinna nästa. Vissa kan involvera livsnödvändiga saker. Andra hästar. Men det spelar ingen roll. Man är lika rädd för dem båda två.

Känner dock för att rida igen.