om gammal psykologi

Repeterar lite om psykiska sjukdomar just nu (som politiskt korrekt och jättesnällt kallas för 'abnormal psychology' i min course companion), och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt hur psykiskt störda behandlades förr i tiden:
(eftersom jag gråter till det mesta, bland annat Den Fula Ankungen, så blir det nog det senare alternativet)

• Var man bipolär på en psykiatrisk klinik för bara ett antal decennier, placerades man i badkar med darrålar och/eller fick elektriska stötar.

• Homosexualitet betraktades som en psykisk sjukdom, likaså om ogifta kvinnor blev gravida (detta var i Viktorianska England, vem är ens förvånad?)

• Var man lite labil för riktigt längesedan - medeltiden alltså - fick man en pinne intryckt i skallen som skulle hjälpa på något sätt.

Tur att inte jag var ung på den här tiden. Jag hade fått ligga med pinnar intryckt i både armar och ben och öron och näsborrar i ett stort kar fyllt med clownfiskar, eller något. För att jag skulle bli frisk från vad de nu skulle tänka sig att jag hade för grejer (för vem vet vad Viktorianerna kunde hitta på?)

För övrigt gillar jag öppenhet om psykiska sjukdomar. För det är ju faktiskt bara sjukdomar. Kan man säga att man har det lite jobbigt över sin feber, kan man väl också säga hur jobbigt man har det med sin depression?
(Okej, jag vet att det inte fungerar så, men vad skönt det skulle vara. Ingen skam. Öppenhet. Oh, yes.)


undrar vad Viktorianska England skulle göra åt fotfetischister...?