Boklogik del två

Jag minns febrilt den tiden då jag som ung kvinna på stadsbiblioteket rusade förbi "vuxenböckerna" för att komma i kontakt med den litteratur som var mer anpassad utefter min ålder. Den som rymde alltifrån förenklade klassiker till nymoderna prosatexter. Jag kan bli frustrerad på hur tanklöst det var att hoppa över ett helt bibliotek med kvalitativa böcker som jag säkert skulle uppskatta mer än de anpassade "barnböckerna" (som mestadels var extremt könsstereotypa, uppdelade i "tjejhyllan" och "pojkhyllan". så att man absolut inte kunde välja fel. det vore ju hemskt.) som mest innehöll tråkigheter av en och samma pseudonym. Allt detta för att jag inte vågade passera spärren "vuxen."

Men så började jag fundera en stund, och inser att jag - och många andra - gör precis samma sak fortfarande. Det vill säga, exkluderar oss till en enda genre och vågar för allt i världen inte passerade den gränsen. Likt envisa barn som vägrar läsa "vuxenlitteratur", för det passar sig inte. Jag menar inte nu en åldersgräns, utan snarare den där lite mer osynliga gränsen. Den intellektuella gränsen. Exempel:
"Okej, nej, den här författaren är inte min kopp te alltså. Det saknas tydligt det symboliska bildspråk och kärvheten såsom Torgny Lindgren målar upp, och enkelheten är skrattretande barnlikt---"

Det finns till lika stor del många exempel även på den sidan som inte betraktas som kulturelitistisk, de som skyr prosa och dikter som elden och hånar allt som inte slutar med att kriminalassistent what'shisherface löser fallet och alla deppar i Svenska sommarsolen, för att det bara är "komplicerat hittepå". möh.

Mitt bokprojekt är alltså att läsa precis allt jag kommer över, allt jag har lust med, i alla kategorier, utan att fundera på intellektuell nivå, vare sig den är hög eller låg, och presentera boken just här. På bloggen Pepparmynta.



PS. Jag har dock vissa gränser. Jag skulle aldrig läsa en deckare. Förlåt alla skickliga sådana författare.