lördagsfilosofi

Jag tror att den delen av världen jag lever i är uppdelad i två kategorier.
1) De som läser rumänsk ressanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik.
2) De som springer genom en dödsmaskin.

Två olika stadier av primitivitet som obligatoriskt ser ner på varandras aktiviteter. Det gör det lite svårt för oss som befinner sig precis mittemellan dödsmaskinens brölande och de evighetslånga nonsensliknande poesiverserna ("idag såg jag en katt, varför såg jag en katt, varför är stenarna så långt utplacerade från de glittrande Italienska maskerna i coca-colaburkarnas förarktfulla uppsjö av uppkorkade drömmar och glassplitter") som får nickar förstående till de undangömda meningarna.

Jag hoppas på ett samförstånd där vi alla kan existera tillsammans, i en utopi av renässanspoesi som läses högt bredvid en ljudande dödsmaskin.