Moment 22, med fler.

Det sorgliga är att när min svensklärare visade tecken på att Moment 22 inte var helt och hållet läsvärd, tappade jag lite av mitt intresse för den. Men inte desto mindre tänker jag läsa den.
Jag tänker nu preliminärt göra upp en lista på böcker jag har för avsikt att läsa detta jullov:

- Moment 22. För att det är obligatoriskt att ha läst den. Om jag för ett år sedan läst vad jag just skrev, hade jag velat slå mig själv i ansiktet och skrika: "NEJ! DU KAN INTE HA BLIVIT EN AV DEM!" Men jo, det har jag väl...
... tror jag.
- A streetcar named desire. Till engelskakursen, men även för att den låter hiskeligt intressant. Hiskeligt är ett bra ord.
- Mörkrets Hjärta. Till svenskakursen, men även för att den utspelar sig i Ukraina. Jag inser att det är svårt att förstå min passion till Ukraina. Jag hade tänkt att skriva något efter föregående mening, men det räcker nog så för idag.
- I have a bed made of buttermilk pancakes. Bara för titeln. Och för att författaren till den boken skrev de böcker jag läste när jag var femton, som jag ansåg "räddade mitt liv". Nu var jag inte särskitl beundransvärt smart vid femton, men som sagt, titeln.
- Hundra år av ensamhet. För att jag vill bejaka den spanska kulturen. Min avsikt är ju trots allt att tala flytande spanska en vacker dag.
Som jag hörde en gång, är spanska det perfekta språket för en revolution. En revolution skulle jag nog uppskatta att delta i.



Mer böcker än detta kan tillkomma om jag får några boktips (?) eller om jag får fler böcker i julpresent.
Hittills vet jag inte hur jag ska hinna läsa alla dessa böcker och samtidigt hinna plugga och utsätta mig för sociala tillställningar. Lika bra att jag börjar nu.
Och med de orden avslutar jag dagens blogginlägg.

HAHAHA, vi förstörde hoppet och drömmarna för en hel generation falska romantiker.

Den bästa låttexten någonsin i världshistorien (irrelevanta, överdrivna glorifieringar är vad som gäller!):


And whether it's because of the number
of hours spent laid face down on my bed listening to white noise,
or, well, obviously it's not,
I somehow manage to translate them from Braille

The trails on your skin spoke more to me than
the reams and reams of the half finished novels
you'd leave lying around all over the place
And every quotation that'd dribbled
from your mouth like a final, fatal livejournal entry
I know
I am wrong
I am sorry

vänd dig om.

When Im away do you think of me
or is it only when Im present
on the cliff I lay my head down
now where the sun is
How is Charles
I havent heard from him for a long long time
A thousand years seem to pass
So quickly




en del av texten i operan Tomorrow in a year. som jag nu måste se. på något sätt.

Jag börjar misstänka att jag blivit lite överambitiös när det kommer till konserter och festivaler. Men som jag aldrig hört någon säga, lite överambitiösitet (som inte ens är ett ord) har aldrig skadat någon.
Hittills.

tusen år tycks gå så snabbt

Hur gärna jag skulle vilja befinna mig på The Knifes opera Tomorrow in a Year just nu:

obeskrivligt.

Gevalia 03.30

Liknandet mellan mig och Filifjonkan är alltså slående. Hon är varelsen som bvlir hysterisk över småsaker, förutspår katastrofer i det lugna och det trankila.

Nu är vi kanske inte så lika att jag fyller mitt hem med onödiga ting, men ------
Ibland får jag en bestämd känsla av att vara kvävd. Det behöver inte ens grundas av någon konkret tanke eller händelse, det bara finns där.
Då kan det passa sig att gå en stund.

Jag fann det passande att vandra runt i ett vandrarhem runt klockan två-tre på natten, sökandes efter någon liten essens någonstans av vad som skulle kunna definiera vem, vad, var jag är och vem, vad, var jag vill.
Där gick jag alltså runt och letade. Det var inte så mycket jag fann som skulle kunna förefalla som intressant, snarare motsatsen.
Jag såg mig i de offentliga toaletternas alla speglar (jag såg i princip precis likadan ut i alla spegelbilder), tog en bit av toaletternas papper och knycklade ihop dem, blåste dammet av en orange lampa och sökte bland böcker vars öde blev att bli utplacerade i ett mycket litet vandrarhem i Göteborg som utfyllnad i en stor, maläten bokhylla.

Jag sörjde en kort stund över författarna vars böcker bara fick hamna på sådana ställen som dessa. I och för sig, kunde jag sedan konstatera, var det minsann avsevärt bättre att få sin bok hamnad någonstans, om än bara i ett litet vandrarhem, än att aldrig få den placerad någonstans överhuvudtaget.
Efter ett tag bestämde jag mig slutligen för att sova, och återigen hade jag drömmar som bara kan beskrivas med ordet: "kufiska."



Vad det än var jag letade efter, var det något som inte kunde finnas på det där vandrarhemmet en sen natt/tidig morgon i december.
Däremot hittade jag en burk halvfylld med gammalt kaffepulver. Det borde göra vem som helst lite, om än bara lite, lite gladare än innan.
Bara lite.

Kvinnan i mitt liv.

Detta stycket av en film jag i stort sett sov igenom är alltså fantastiskt, himlastormande, storslaget, underbart, sanningsenligt, fiktivt, realistiskt, grundläggande, spontant, uppväckande, nedslående, upplysande, renande, njutbart, massivt, förförande, och flera andra adjektiv.

Och allt på grund av Zooey Deschanel.

Skrivande

Idag funderade jag på, eftersom jag hade så mycket tid över (ännu en ironi, då en IB-elev aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig aldrig aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, adlig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, adlrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig aldrig, aldrig aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig har någon tid över) huruvida genuint skrivande är simplicitet, att inte gömma sig bakom abstrakta liknelser eller tjusiga omformuleringar, eller ifall det är dessa liknelser och omformuleringar och strukturändringar som gör vårt skrivande unikt?

Jag hade någon form av slutsats på min fråga, men denna glömde jag bort då jag slentrianmässigt skrev ordet "aldrig" trehundratretton gånger.