uppskattning

Vissa bokdebatter får mig att likt en arg norrländsk tant ryta till: "vad är det här för massa larv" över sin kopp hjortronte. Som i fallen då överskattade författare tas upp.
Vad är det för något som får oss människor att ständigt vilja se oss för vilka som fått alldeles för mycket uppskattning? Kan man få för mycket uppskattning, och vad är det som bestämmer det?
Rent antropologiskt satt jag och grunnade på det ett tag. Och kom sedan på att det med all säkerhet hade med lite gammalmodig lagomsjuka att göra. Internationellt spridd lagomsjuka.
För att, så fort någon lyckas skriva en bok som lite väl många tycker om, som lite väl många hyllar på sin inte särskilt lästa blogg och som det talas lite väl mycket om, ska plötsligt några enstaka personer frenetiskt babbla om att personen är överskattad. Och innan vi vet ordet av det, har en del storögda "jag gör allt som alla häftiga människor säger"-kids övergett sina favoritförfattare och söker nu nya, på någon sajt på det här intranätet för socialt acceptabla författare. De andra är nu bortglömda.
VAD ÄR NU DETTA.
Finns det en möjlighet att en person kan få alltför mycket uppskattning? Möjligtvis (STIEG LARSSON! var bara tvungen att få det ur mig...), men snälla någon, är verkligen smått fåniga listor på överskattade författare något att hänga upp sig på - jag menar, de underskattade författarna då? Var är dem och varför finns inte de med på någon lista som man storögt och villigt kan följa?

Så jag påbörjar nu ett mission för att finna underskattade författare och få dem i rampljuset. Hur nu det ska gå till, vet jag inte än. Men vänta bara!

Jag lägger till en bild på ett hjortron här, för att jag nämnde det innan i texten, och för att det är en galet underskattad frukt.

Reselitteratur

Böckerna jag lånat inför resan: Juloratoriet, Wuthering Heights & Glaskupan. Enligt bibliotekarien kommer jag att bli djupt deprimerad av dem.

Räddaren i nöden

En skrämmande händelse var när jag satt i min soffa med nyheterna påslagna och halvlyssnade till dem medan jag läste The Catcher in the Rye var att nyhetsuppläsaren berättade att författaren till den boken (JD Salinger) precis avlidit.
Jag ställde mig upp och ropade: "NEJ! Han är död!" samt gjorde plågade ljud, vilket gjorde min målsmaninna orolig att det gällde någon annan än en runt nittioårig författare jag aldrig träffat.

Men om han bara hade ringt eller om jag hade ringt hade vi kanske blivit goda vänner. Nu är jag bara en av de personer som läser böcker av nyligen avlidna författare.
Jag måste börja ringa människor från min hamburgetelefon.

Moment 22, med fler.

Det sorgliga är att när min svensklärare visade tecken på att Moment 22 inte var helt och hållet läsvärd, tappade jag lite av mitt intresse för den. Men inte desto mindre tänker jag läsa den.
Jag tänker nu preliminärt göra upp en lista på böcker jag har för avsikt att läsa detta jullov:

- Moment 22. För att det är obligatoriskt att ha läst den. Om jag för ett år sedan läst vad jag just skrev, hade jag velat slå mig själv i ansiktet och skrika: "NEJ! DU KAN INTE HA BLIVIT EN AV DEM!" Men jo, det har jag väl...
... tror jag.
- A streetcar named desire. Till engelskakursen, men även för att den låter hiskeligt intressant. Hiskeligt är ett bra ord.
- Mörkrets Hjärta. Till svenskakursen, men även för att den utspelar sig i Ukraina. Jag inser att det är svårt att förstå min passion till Ukraina. Jag hade tänkt att skriva något efter föregående mening, men det räcker nog så för idag.
- I have a bed made of buttermilk pancakes. Bara för titeln. Och för att författaren till den boken skrev de böcker jag läste när jag var femton, som jag ansåg "räddade mitt liv". Nu var jag inte särskitl beundransvärt smart vid femton, men som sagt, titeln.
- Hundra år av ensamhet. För att jag vill bejaka den spanska kulturen. Min avsikt är ju trots allt att tala flytande spanska en vacker dag.
Som jag hörde en gång, är spanska det perfekta språket för en revolution. En revolution skulle jag nog uppskatta att delta i.



Mer böcker än detta kan tillkomma om jag får några boktips (?) eller om jag får fler böcker i julpresent.
Hittills vet jag inte hur jag ska hinna läsa alla dessa böcker och samtidigt hinna plugga och utsätta mig för sociala tillställningar. Lika bra att jag börjar nu.
Och med de orden avslutar jag dagens blogginlägg.

Lennart, my love!

Jag kom precis på varför jag aldrig skrev färdigt den där knäppa historien om Lennart som drunknade i en pool i Nässjö simhall och tydligen förblödde av ett uppkliat myggbett.
Enligt handlingen var jag tvungen att gå tillbaka lite i Lennarts liv, och efter ett tag blev jag vl lite fäst vid den karaktären. Jag ville att han skulle vara med mer.
Problemet var bara att jag ju dödade honom av förblödning och drunkningsolycka, mord och dråp på samma gång, i början.

Lite destruktivt kanske, att min favoritkaraktär blev en person med den här beskrivningen:

"(...) Lennart var nämligen en fruktansvärd människa.
Ja, det stämmer, det var han.
Han tyckte om när filmer slutade sorgligt, han tyckte om när folk trillade i trappan och gjorde sig illa och han tyckte särskilt om när alla stackars människor som ska ta sig en smakbit på en god mangosorbetglass, och hela glassen flyger ur struten och hamnar på vederbörandes nya, svindyra märkerskor.
Kort sagt, han var en skadeglad människa, och ohövlig också.
Han stängde medvetet dörren framför näsan på en, gjorde snavben på oskyldiga folk och han fuskade i spel som monopol och skyllde på andra.
Han hade såklart ingen partner. Och jobb – det hade han haft många. Som affärsbiträde ett antal gånger, men han fick kicken för att han var en så gräslig människa mot både personal och kunder.
Därför var aktier och börser och sådana jobb perfekt för honom, det var bara att satsa lite, tyckte han.
Det dröjde inte länge förrän han fick reda på hur man kunde fiffla med allt och tjäna en massa pengar på det.
Ja, Lennart sysslade med svarta pengar. Hans pengar kom från så gräsliga ställen att jag inte vågar skriva om det, i rädsla för att någon ska upptäcka att jag grävt i det och, hm, fiffla bort mig också."

Jag försökte få fram lite Lemony Snicket-känsla där i slutet av Lennarts beskrivning. Men mitt trettonåriga skrivarjag var inte lika skicklig på det som handendär, Daniel Handler.

Bokslut.

(nej, Syster, inget av det som jag skriver nedan är någon som helst metafor för Slutet. Jag lovar! Jag har inte ens vågat läsa den...)

Något av det mest destruktiva som finns är bokslut.

Särskilt långa bokserier.
Man har lagt ner sitt hjärta och sin själ på en serie böcker, och helt plötsligt tar de bara... slut.
Det är lite som ett krig. Ett väldigt diffust krig.

Jag menar, här har man sett karaktärer växa framför sina ögon, man har sett hur de utvecklas (och man har givetvis blivit oerhört bokförälskad i dem) och helt plötsligt kan de bara - BANG! - bli förgiftade.
Eller varför inte råka spränga sig själva i luften med något av de konstiga avtagbara kroppsdelarna de hittat från påhittade djur?
Allt kan hända i SLUTET.
Och är det verkligen värt att läsa färdigt en bok bara för att inse att ens älskade karaktär har råkat ut för något förskräckligt öde?

Det är lite som att befinna sig på ett stort krigsfält. Allt knyts samman i SLUTET, allt klarnar upp.
Alla små detaljer och ledtrådar får plötsligt en mening, och med lite tur och list kan man listaut vad fasen den där blurriga delen i mitten är för något, det som man funderat på...
Man kanske har trott att det där blurret var en porslinelefant. Förutsatt att man har lite dålig syn och är lite halvt färgblind, så kan ju faktiskt den där elefanten i själva verket vara en förstenad ko.

Det kan vara oerhört skönt att äntligen få veta vad som har hänt på riktigt, men å andra sidan så är det ju SLUT sen. Det kommer inget mer. Allt är färdigt, klart, och där står man som en krigsveteran vid fältets SLUT och undrar vad fasen som hände, hur tog det SLUT så fort? Vart tog alla karaktärer vägen?
(Och vad i hela världen ska jag göra med den här gigantiska förstenade kon?)

Så. Med detta vill jag meddela att jag inte tänker läsa Slutet.
Det är helt enkelt bara alldeles för sorgligt att lämna ett fält där man följt striden sen man var tio år gammal.

Nej. Jag måste läsa den!
Eller inte.
Joo.
Eh...
Ambivalent, thy name is... jag.

(och Lemony Snicket är den bäste författaren of all time! I alla fall tycker jag det för tillfället.)

Jakten på Kalevala.

Alltså, det var meningen att jag skulle ha en video här, men internet försvann och jag fick dagens tredje nervsammanbrott. Så jag struntar i det. Istället kan jag skriva lite om konst.

En levande tornado har tagit sig in i mitt hus och spridit runt konst så att det ligger precis överallt. Det är oerhört frustrerande att se konstverken ligga där och stirra en rätt i ansiktet utan att tillåta sig att stirra tillbaka ordentligt.
Men jag föll för frestelsen och insöp ett av konstverken - en modern tappning av Jakten på Kalevala.

För dig som inte har koll på ditt grannlands nationalepos och inte vet att Jakten på Kalevala är Finlands nationalepos, kan jag då meddela att Jakten på Kalevala är ditt grannland Finlands nationalepos.
(ja, det var meningen att upprepa det tre gånger)

Och den moderna tappningen? - en serietidning. Bli inte skeptisk nu.
Många konstverk är serielika (exempelvis Roy Lichtenstein), och det här konstverket är speciellt för att den innefattar en av serievärldens mest intressanta karaktär och en genial manusförfattare/serietecknare.
Jag pratar förstås om Joakim von Anka och mannen som hjälpte till att göra hans karaktär intressant - Don Rosa.
(Ja, jag vet att jag är paradoxal som klagar på alla bittra män i tv-serier och gillar Joakim von Anka, men Joakim är faktiskt en klassiker)

Jakten på Kalevala är en emblematisk historia, som avsedd för Joakim von Anka.
Teckningarna är otroligt detaljerade och fina och komiken i historien är inte alls bara avsedd för nioåringar som prenumenerar på Kalle Anka. Det håller.

Jakten på Kalevala är konst.
Så det så.
Och alla måste läsa den. Nu helst.

The Scarlet Letter

Fem idéer som kan förbättra The Scarlet Letter:

- Okej, så Hester är anklagad. Men för vad? ja, kan vi inte göra så att hon inte själv vet vad hon är anklagad för? Så mycket mer samhällskritiskt.

- Barnet kan i själva verket vara SATANS BARN…

- Hester kan finna en romans med lite heta kärleksscener. Vad sägs om lite förbjuden kärlek… med prästen?

- Hon kan hamna i fängelse! Och bli hämndlysten! Och få alla som gjort henne något ont att ta livet av sig genom fula knep och få hjälp i fängelset av en gammal man som suttit där i år och dar och få sitt livs kärlek – prästen.

- När Hester slutligen ska gifta sig med prästen har en schizofren snubbe tagit ringen och nu måste hela familjen ta den och slänga den i THE FIRES OF MORDOR (nej, okej, hos smeden, den var för stor)

Annars är boken ganska grötig.
Känns dock lite som man känner igen detta.