"En hittills namnlös historia".

För ett tag sen storstädade jag min mapp och min hjärna på korkade historier jag påbörjat men aldrig avslutat. Varenda en av dem är obeskrivligt kufiska, men igårkväll (eller när det nu var) hittade jag den kufiskaste av dem alla, vid namn "En hittills namnlös historia":



"(...) Nu stod ett gäng poliser runt poolen där alltså en kropp låg.
Vattnet vid ytan var lätt blodfärgat och ett antal poliser fotograferade poolen. Blixtarna reflekterade sig i det blodröda vattnet och hallen runt omkring var svagt upplyst med ett par gräsliga sjuttiotalslampor.
En polis, en kort och knubbig tysk med synlig flint, stod och doppade en munk i kaffe som stereotypen av en kort och knubbig tysk polis med synlig flint i filmer och Tv-serier.
Hans namn var polisman Gerhard, med tyskt uttal. Hans föräldrar var från Tyskland, vilket logiskt nog förklarar det tyska uttalet. Han hade för en dryg halvtimme sen suttit och bara tagit hand om löjliga polisanmälningar från ilskna grannar som blivit arga bara på grund av högt ljud från den andra lägenheten.
Han hade tagit en kopp kaffe var femte minut för att ens hålla sig vaken. Nu behövde han knappt sin kopp kaffe, men han har alltid tyckt om att doppa munkar i kaffe. När kroppen togs upp ur vattnet, försökte han låta likgiltig och frågade polischefen (som inte är särskilt viktig i den här berättelsen, så jag struntade faktiskt i att ens försöka ta reda på något av hans många namn eller mystiska bakgrund):
”Vad har vi här då?” obligatoriskt.
”Man, runt trettiofem till fyrtioårsåldern. Vi fick samtalet från en anonym simvakt som låst in sig badrummet för att gråta över att hennes pojkvän gjort slut med henne och därmed inte tänkt på att kolla simhallen."
"Jaså?" sade Gerhard, återigen obligatoriskt. "Vad mer då?"
"Ja, han hade tydligen varit otrogen på en fest och påstått att hon kvävt honom, av vad jag förstod..."
"Dödsorsaken, alltså."
"Mord, dråp eller självmord skulle jag anta. Man ser rivmärken här på armen.” han visade rivmärken för Gerhard. ”Han måste ha drunknat, för det är inget tecken på våld mot huvudet eller någonting. Han är varken knivskuren eller skjuten, heller.”
”Men hur har han börjat blöda, om han inte är knivskuren?” frågade Gerhard med blicken på det lätt blodfärgade vattnet
”Han hade ett uppkliat myggbett på armen. Det sprack upp under tiden han låg i vattnet, vilket bevisar att han drunknade strax efter eller innan stängningsdags.”
"Gör det?" frågade Gerhard tyst.
"Det är så mycket du inte vet, min tyske vän", sade polischefen nedlåtande.
Det blev en kort paus i deras samtal.
"Ja, det är verkligen fruktansvärt..." mumlade Gerhard.
"Jag vet", suckade polischefen. "Myggor. De kan förstöra ett helt liv, eller hur?"
Det blev återigen tyst ett tag, innan Gerhard bestämde sig för att ta sin gula cykel och slippa sin polischefs gliringar om hans (vilket jag anser, 'högst underskattade') dialekt. (...)"


Jag var runt tretton när jag skrev det här, enligt min dator. Jag minns att jag då var övertygad att uppkliade myggbett kunde orsaka stora blödningar.
Förutom det har jag bara vaga minnen från när jag skrev detta. Det känns lite som om jag överhuvudtaget hade ätit lite för mycket socker när jag skrev det.
Hela historien är flera sidor lång, men inte avslutad. Jag åtar mig nu uppdraget att avsluta den under sommarlovet.
Bara för att.

mnfgkrrr

Vänta lite nu.
Förstenade kor? Porslinelefanter?

Jag måste sluta skriva saker när jag är så trött som jag är nu. Det håller ju inte.

Bokslut.

(nej, Syster, inget av det som jag skriver nedan är någon som helst metafor för Slutet. Jag lovar! Jag har inte ens vågat läsa den...)

Något av det mest destruktiva som finns är bokslut.

Särskilt långa bokserier.
Man har lagt ner sitt hjärta och sin själ på en serie böcker, och helt plötsligt tar de bara... slut.
Det är lite som ett krig. Ett väldigt diffust krig.

Jag menar, här har man sett karaktärer växa framför sina ögon, man har sett hur de utvecklas (och man har givetvis blivit oerhört bokförälskad i dem) och helt plötsligt kan de bara - BANG! - bli förgiftade.
Eller varför inte råka spränga sig själva i luften med något av de konstiga avtagbara kroppsdelarna de hittat från påhittade djur?
Allt kan hända i SLUTET.
Och är det verkligen värt att läsa färdigt en bok bara för att inse att ens älskade karaktär har råkat ut för något förskräckligt öde?

Det är lite som att befinna sig på ett stort krigsfält. Allt knyts samman i SLUTET, allt klarnar upp.
Alla små detaljer och ledtrådar får plötsligt en mening, och med lite tur och list kan man listaut vad fasen den där blurriga delen i mitten är för något, det som man funderat på...
Man kanske har trott att det där blurret var en porslinelefant. Förutsatt att man har lite dålig syn och är lite halvt färgblind, så kan ju faktiskt den där elefanten i själva verket vara en förstenad ko.

Det kan vara oerhört skönt att äntligen få veta vad som har hänt på riktigt, men å andra sidan så är det ju SLUT sen. Det kommer inget mer. Allt är färdigt, klart, och där står man som en krigsveteran vid fältets SLUT och undrar vad fasen som hände, hur tog det SLUT så fort? Vart tog alla karaktärer vägen?
(Och vad i hela världen ska jag göra med den här gigantiska förstenade kon?)

Så. Med detta vill jag meddela att jag inte tänker läsa Slutet.
Det är helt enkelt bara alldeles för sorgligt att lämna ett fält där man följt striden sen man var tio år gammal.

Nej. Jag måste läsa den!
Eller inte.
Joo.
Eh...
Ambivalent, thy name is... jag.

(och Lemony Snicket är den bäste författaren of all time! I alla fall tycker jag det för tillfället.)