Lennart, my love!

Jag kom precis på varför jag aldrig skrev färdigt den där knäppa historien om Lennart som drunknade i en pool i Nässjö simhall och tydligen förblödde av ett uppkliat myggbett.
Enligt handlingen var jag tvungen att gå tillbaka lite i Lennarts liv, och efter ett tag blev jag vl lite fäst vid den karaktären. Jag ville att han skulle vara med mer.
Problemet var bara att jag ju dödade honom av förblödning och drunkningsolycka, mord och dråp på samma gång, i början.

Lite destruktivt kanske, att min favoritkaraktär blev en person med den här beskrivningen:

"(...) Lennart var nämligen en fruktansvärd människa.
Ja, det stämmer, det var han.
Han tyckte om när filmer slutade sorgligt, han tyckte om när folk trillade i trappan och gjorde sig illa och han tyckte särskilt om när alla stackars människor som ska ta sig en smakbit på en god mangosorbetglass, och hela glassen flyger ur struten och hamnar på vederbörandes nya, svindyra märkerskor.
Kort sagt, han var en skadeglad människa, och ohövlig också.
Han stängde medvetet dörren framför näsan på en, gjorde snavben på oskyldiga folk och han fuskade i spel som monopol och skyllde på andra.
Han hade såklart ingen partner. Och jobb – det hade han haft många. Som affärsbiträde ett antal gånger, men han fick kicken för att han var en så gräslig människa mot både personal och kunder.
Därför var aktier och börser och sådana jobb perfekt för honom, det var bara att satsa lite, tyckte han.
Det dröjde inte länge förrän han fick reda på hur man kunde fiffla med allt och tjäna en massa pengar på det.
Ja, Lennart sysslade med svarta pengar. Hans pengar kom från så gräsliga ställen att jag inte vågar skriva om det, i rädsla för att någon ska upptäcka att jag grävt i det och, hm, fiffla bort mig också."

Jag försökte få fram lite Lemony Snicket-känsla där i slutet av Lennarts beskrivning. Men mitt trettonåriga skrivarjag var inte lika skicklig på det som handendär, Daniel Handler.

"En hittills namnlös historia".

För ett tag sen storstädade jag min mapp och min hjärna på korkade historier jag påbörjat men aldrig avslutat. Varenda en av dem är obeskrivligt kufiska, men igårkväll (eller när det nu var) hittade jag den kufiskaste av dem alla, vid namn "En hittills namnlös historia":



"(...) Nu stod ett gäng poliser runt poolen där alltså en kropp låg.
Vattnet vid ytan var lätt blodfärgat och ett antal poliser fotograferade poolen. Blixtarna reflekterade sig i det blodröda vattnet och hallen runt omkring var svagt upplyst med ett par gräsliga sjuttiotalslampor.
En polis, en kort och knubbig tysk med synlig flint, stod och doppade en munk i kaffe som stereotypen av en kort och knubbig tysk polis med synlig flint i filmer och Tv-serier.
Hans namn var polisman Gerhard, med tyskt uttal. Hans föräldrar var från Tyskland, vilket logiskt nog förklarar det tyska uttalet. Han hade för en dryg halvtimme sen suttit och bara tagit hand om löjliga polisanmälningar från ilskna grannar som blivit arga bara på grund av högt ljud från den andra lägenheten.
Han hade tagit en kopp kaffe var femte minut för att ens hålla sig vaken. Nu behövde han knappt sin kopp kaffe, men han har alltid tyckt om att doppa munkar i kaffe. När kroppen togs upp ur vattnet, försökte han låta likgiltig och frågade polischefen (som inte är särskilt viktig i den här berättelsen, så jag struntade faktiskt i att ens försöka ta reda på något av hans många namn eller mystiska bakgrund):
”Vad har vi här då?” obligatoriskt.
”Man, runt trettiofem till fyrtioårsåldern. Vi fick samtalet från en anonym simvakt som låst in sig badrummet för att gråta över att hennes pojkvän gjort slut med henne och därmed inte tänkt på att kolla simhallen."
"Jaså?" sade Gerhard, återigen obligatoriskt. "Vad mer då?"
"Ja, han hade tydligen varit otrogen på en fest och påstått att hon kvävt honom, av vad jag förstod..."
"Dödsorsaken, alltså."
"Mord, dråp eller självmord skulle jag anta. Man ser rivmärken här på armen.” han visade rivmärken för Gerhard. ”Han måste ha drunknat, för det är inget tecken på våld mot huvudet eller någonting. Han är varken knivskuren eller skjuten, heller.”
”Men hur har han börjat blöda, om han inte är knivskuren?” frågade Gerhard med blicken på det lätt blodfärgade vattnet
”Han hade ett uppkliat myggbett på armen. Det sprack upp under tiden han låg i vattnet, vilket bevisar att han drunknade strax efter eller innan stängningsdags.”
"Gör det?" frågade Gerhard tyst.
"Det är så mycket du inte vet, min tyske vän", sade polischefen nedlåtande.
Det blev en kort paus i deras samtal.
"Ja, det är verkligen fruktansvärt..." mumlade Gerhard.
"Jag vet", suckade polischefen. "Myggor. De kan förstöra ett helt liv, eller hur?"
Det blev återigen tyst ett tag, innan Gerhard bestämde sig för att ta sin gula cykel och slippa sin polischefs gliringar om hans (vilket jag anser, 'högst underskattade') dialekt. (...)"


Jag var runt tretton när jag skrev det här, enligt min dator. Jag minns att jag då var övertygad att uppkliade myggbett kunde orsaka stora blödningar.
Förutom det har jag bara vaga minnen från när jag skrev detta. Det känns lite som om jag överhuvudtaget hade ätit lite för mycket socker när jag skrev det.
Hela historien är flera sidor lång, men inte avslutad. Jag åtar mig nu uppdraget att avsluta den under sommarlovet.
Bara för att.