Blommor som du

Under min uppfriskande promenad i den kyliga septemberluften, gjorde jag idag en ödesdiger upptäckt. När mina fötter och därefter resten av min kropp passerade det hus som en gång i tiden varit mitt, sneglade mina ögon av ren reflex ner på trädgården, och upptäckte att den var tom.
Jag stannade till. Tom. Den var tom.

Nu är det här kanske det mest normala är att trädgårdar är tomma, men en gång i tiden fanns det på den trädgården ett enkelt ting som förgyllde min vardag.
Det var en studsmatta.
Och nu var den alltså borta.

Jag stod som förlamad och mindes desperat tillbaka till de ljuva minnena jag hade på studsmattan.
När jag somnade på den varma sommardagar.
Varje dag efter skolan när jag hade workout på den.
Hur jag varje dag när det var för kallt för att hoppa (vilket det inte var särskilt ofta) önskade att våren skulle komma, så att mina fötter fick återförenas med studsmattans svarta golv.
Den befriande känslan då man befann sig högt upp den befriande (om än något förorenade) luften, vetandes att man snart kommer att befinna sig där igen.
På grund av studset.
Det underbara studset.

Jag blundade och försökte känna luft under mina fötter. Ett leende spreds på mina läppar.
Men, faktumet kvarstod, studsmattan var borta, och den skulle aldrig vara hos mig igen.
Jag försökte vara realistisk. Tänka, okej, men jag skulle aldrig kunna hoppa på den ändå. Den befinner sig i något slags förflutna som man inte ens når med en tidsmaskin.

Jag stirrade på platsen där studsmattan en gång stod, och tog mig samman. Det var bara en sak. Ingen varelse. Den hade ingen själ, förutom den jag en gång blåste i den.
"Blommor som du", sa jag högt till studsmattan (som nu är för alltid borta) "växer bara på brinnande fartyg."

Sen gick jag hem och kollade på en intervju med Jonathan Safran Foer och studsmattan var som bortblåst.