Ännu ett väldigt onödigt blogginlägg (om det någonsin funnits nödvändiga)

Nu kom jag precis ihåg ett jätteroligt citat från min mor (som för övrigt är lika i allmänhet förvirrad som jag):

Elins mamma (som nu alltså bara blir personifierad efter sitt andrafödda barn, vilket kanske ur ett feministiskt och sociologist perspektiv inte accepteras, med tanke på hur politiskt inkorrekt det hade varit om jag kallat henne Fru Efternamn och därmed bara personifierat henne efter sin make, och det har vi alla kommit fram till att, det är inte helt och hållet okej, man är faktiskt sin egen personlighet och allt): Ella, ska jag skära upp lite skinka åt dig?

Elin (som paradoxalt nog får två stycken personifieranden, både riktiga namnet Elin som om möjligt är ännu mer intetsägande än Ella): Mamma, jag är vegetarian.

Elins mamma (som inte heter Efternamn i efternamn, bara för att klargöra saken): Jomen, nu när det är jul och allt, så tänkte jag att du kunde unna dig...

Elin (och nu vet vi alltså att denna människa även kallas Ella): Näh. Jag skulle nog må dåligt då.

Elins mamma (eller, vad menar jag, är man verkligen sin egen personlighet? Finns det något vi kan definiera som en egen personlighet och hur skulle den se ut?): Jaså, du tycker att det är så omoraliskt.

Elin: Mnjae, eller, jo, alltså, men, jag tänkte väl mest på att jag skulle ligga framstupa på toaletten och kaskadspy hela natten om jag efter sisådär fem månader fria från kött och sju månader fria från rött kött plötsligt sitter och äter massiva skinkbitar.

Elins mamma (jag menar hur en personlighet skulle se ut i textform, inte utseendemässigt):Men så är det ju inte! Jag är nästan vegetarian och jag äter kött hela tiden utan att må dåligt!

Elin: ...

(jag insåg precis att ordet 'personifierad' inte existerar (eller gör det? (samt att jag också börjat överanvända dessa parenteser (och att poängen med det roliga citatet försvann någonstans och det blev icke-roligt))))