Episod ett.
Åldern är fjorton. Vår hjältinna (jag, Elin, "S.O.T.", det vill säga) sitter i ett tråkigt klassrum på en SO-lektion och ska jobba med ett lagom svenskt politiskt parti. Det hela är outgrundligt tråkigt.
Färgen på väggen är matt grå, och så är även tankarna som flyger runt i rummet i just den stunden. Solens strålar utifrån hindras att släppas in ordentligt med hjälp av kallt prasslande persienner.
Med vidgade pupiller stirrar vår hjältinna ut genom fönstret, tänkandes på öronhängen. Utan att mena det, lovade hon precis sig själv att ta ännu ett hål i sitt vänstra öra. Och man ska hålla det man lovat. Det har hon ju lovat.
Men det är något otäckt med att ta hål i örat. Ovissheten med huruvida den groteska pistolen orsakar svidande eller ej är närmast outhärdlig.
Huvudet bland molnen, eller åtminstone bland solstrålarna utanför klassrummet, skall snart sänkas till verkligheten. Verkligheten kommer abrupt, som alltid, med att förnamnet talas ut med bestämd volym:
"Elin."
Och Elin vänder sig om, slött. Den kvava värmen och syrefattiga luften (samt tunga tankarna) liksom saktar ner hennes rörelseförmåga till en oanat låg nivå.
Hon tar en lapp ur en påse som vagt sträcks fram emot henne. Mer som ett erbjudande snarare än ett måste.
Hon börjar begrunda påsens prasslande. Och persiennernas prasslande. Och allt prasslande i världen, förresten.
Påsen försvinner ur hennes åsyn. Lika bra det.
Lappen är liten och liberal. Hon vecklar med slöa rörelser upp den och begrundar den ointressant. Inte kunde hon veta, att vad som stod på lappen skulle föra henne ett minimalt steg närmre IB.
"Folkpartiet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar