Vägen till IB - episod ett.

Episod ett.

Åldern är fjorton. Vår hjältinna (jag, Elin, "S.O.T.", det vill säga) sitter i ett tråkigt klassrum på en SO-lektion och ska jobba med ett lagom svenskt politiskt parti. Det hela är outgrundligt tråkigt.
Färgen på väggen är matt grå, och så är även tankarna som flyger runt i rummet i just den stunden. Solens strålar utifrån hindras att släppas in ordentligt med hjälp av kallt prasslande persienner.
Med vidgade pupiller stirrar vår hjältinna ut genom fönstret, tänkandes på öronhängen. Utan att mena det, lovade hon precis sig själv att ta ännu ett hål i sitt vänstra öra. Och man ska hålla det man lovat. Det har hon ju lovat.
Men det är något otäckt med att ta hål i örat. Ovissheten med huruvida den groteska pistolen orsakar svidande eller ej är närmast outhärdlig.
Huvudet bland molnen, eller åtminstone bland solstrålarna utanför klassrummet, skall snart sänkas till verkligheten. Verkligheten kommer abrupt, som alltid, med att förnamnet talas ut med bestämd volym:
"Elin."
Och Elin vänder sig om, slött. Den kvava värmen och syrefattiga luften (samt tunga tankarna) liksom saktar ner hennes rörelseförmåga till en oanat låg nivå.
Hon tar en lapp ur en påse som vagt sträcks fram emot henne. Mer som ett erbjudande snarare än ett måste.
Hon börjar begrunda påsens prasslande. Och persiennernas prasslande. Och allt prasslande i världen, förresten.
Påsen försvinner ur hennes åsyn. Lika bra det.
Lappen är liten och liberal. Hon vecklar med slöa rörelser upp den och begrundar den ointressant. Inte kunde hon veta, att vad som stod på lappen skulle föra henne ett minimalt steg närmre IB.










"Folkpartiet."

Ett år

Så har alltså ett år gått sedan denna blogg startade. Många sidospår och villospår och järnvägsspår senare, möter jag bloggen själv personifierad, en människa ihopkonstruerad av alla dessa blogginlägg jag under ett års tid skapat.

S.O.T.:Jaha, och var är alla ballonger och tårtor och annat som hör till en högtid som denna?
Bloggen personifierad: Dessa finns inte då du faktiskt började blogga innan den första februari, bara det att du bestämde dig för att ta bort alla inlägg som fick dig att framstå som en idiot, förutom några för sentimentala skäl, och några av dessa skrev du faktiskt redan i mitten av januari. Dessutom har du haft blogg innan. Så det så.
S.O.T.: Jag måste säga att du inte är en särskilt artig person. Nå, låt oss höra, vad har du för intressanta intervjufrågor att ställa?
Bloggen personifierad: Det finns inte så mycket intressant att säga för att du är inte en särskilt intressant person. Men okej. Som så många andra personer tvingade att intervjua får jag väl göra min plikt att ställa dig de pliktskyldiga frågorna: "hur har det känts"?
S.O.T.: Inte alls mycket.
Bloggen personifierad: "Hur har du utvecklats"?
S.O.T.: Inte alls mycket. Dock lämnade jag lite min juvenila och naivt barnsliga sida under förgående år, något som kanske märktes en aning på bloggen. Antar jag.
Bloggen personifierad: "Hur ser framtiden ut"?
S.O.T.: Inte alls mycket- jag förstår mig nog fortfarande inte mig på fenomenet bloggar. Men jag fortsätter. För jag gillar det. Och för att jag hoppas att jag en vacker dag ska kunna skriva storartat och himlastormande och intressant om viktiga företeelser och vackra stunder på samma blogg, och då kunna se tillbaka på min tid som skrivande sjuttonåring och konstatera hur mycket bättre jag trots allt blivit på att skriva.
Bloggen personifierad: Jaså, okej... Får jag gå tillbaka till det där stället i ditt huvud där alla andra fiktiva varelser du hittat på bor? Det börjar bli så tråkigt här. Och de paranoida trillingarna med storhetsvansinne du hittade på för ett antal år sen är så mycket trevligare att tala med än du.
S.O.T.: För all del.
Bloggen personifierad: Dåså.