Nu när vecka 21 går mot sitt slut, är jag lycklig med att äntligen, efter biologiprov, TOK-redovisning, engelska-redovisning, spanska-redovisning, svenska Internal Assesment och psykologipresentation kan ta mig tid att göra de små, enkla tingen i livet som jag längtat efter en mängd gånger då jag under sena kvällar och tidiga morgnar och all tid emellan suttit med näsan i böcker/skärmar.
Ta sig tid att städa rummet, att plugga lite psykologi, ta ett bad och dricka jordgubbssaft (samtidigt som man då låtsas att det är vin. För vin är sofistikerat, men smakar fruktansvärt), baka något form av bröd och se lite medicinska komplikationer på TV.
Livet är underbart.
Visar inlägg med etikett vägen till IB. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vägen till IB. Visa alla inlägg
torsdag 27 maj 2010
fredag 7 maj 2010
Vägen till IB - episod två.
Så kom dagen då betyget i svenska skulle avslöjas för de aningens nervösa åttaklassarna. Det var en varm dag i maj, återigen en dag då solen obamhärtigt skulle stängas ute av prasslande persienner och glömmas bort de många timmar man spenderar inomhus.
Vår hjältinna sitter på en träbänk placerad på en tegelvägg, med fötterna nervöst skrapande mot det gråbeiga (alltid ska det vara gråbeige, har någon någonsin uttryckt att det skulle vara smakfullt?) linoleumgolvet. Hon får höra att, trots höga prestationer inom den skriftliga delen av svenska, når prestationerna inte högt upp nog för det högsta betyget. Men, tröst, du är på väg upp, du är på väg. Du talar helt enkelt inte nog. Du talar bättre engelska. Stakar mindre och har ett slags självförtroende i blicken och rösten som tycks försvinna helt när det gäller svenska språket.
Inte är det enkelt att förstå, att den där lilla stunden av överlägsenhet som skapas när engelskan sätter in, är vad som skapar förnöjdheten, glimten, blicken, rösten. Den som försvinner annars.
Ett beslut fattas. Vilken linje jag än väljer, måste den innehålla en avsevärd mängd engelska.
Vår hjältinna sitter på en träbänk placerad på en tegelvägg, med fötterna nervöst skrapande mot det gråbeiga (alltid ska det vara gråbeige, har någon någonsin uttryckt att det skulle vara smakfullt?) linoleumgolvet. Hon får höra att, trots höga prestationer inom den skriftliga delen av svenska, når prestationerna inte högt upp nog för det högsta betyget. Men, tröst, du är på väg upp, du är på väg. Du talar helt enkelt inte nog. Du talar bättre engelska. Stakar mindre och har ett slags självförtroende i blicken och rösten som tycks försvinna helt när det gäller svenska språket.
Inte är det enkelt att förstå, att den där lilla stunden av överlägsenhet som skapas när engelskan sätter in, är vad som skapar förnöjdheten, glimten, blicken, rösten. Den som försvinner annars.
Ett beslut fattas. Vilken linje jag än väljer, måste den innehålla en avsevärd mängd engelska.
fredag 9 april 2010
Vägen till IB - episod ett.
Episod ett.
Åldern är fjorton. Vår hjältinna (jag, Elin, "S.O.T.", det vill säga) sitter i ett tråkigt klassrum på en SO-lektion och ska jobba med ett lagom svenskt politiskt parti. Det hela är outgrundligt tråkigt.
Färgen på väggen är matt grå, och så är även tankarna som flyger runt i rummet i just den stunden. Solens strålar utifrån hindras att släppas in ordentligt med hjälp av kallt prasslande persienner.
Med vidgade pupiller stirrar vår hjältinna ut genom fönstret, tänkandes på öronhängen. Utan att mena det, lovade hon precis sig själv att ta ännu ett hål i sitt vänstra öra. Och man ska hålla det man lovat. Det har hon ju lovat.
Men det är något otäckt med att ta hål i örat. Ovissheten med huruvida den groteska pistolen orsakar svidande eller ej är närmast outhärdlig.
Huvudet bland molnen, eller åtminstone bland solstrålarna utanför klassrummet, skall snart sänkas till verkligheten. Verkligheten kommer abrupt, som alltid, med att förnamnet talas ut med bestämd volym:
"Elin."
Och Elin vänder sig om, slött. Den kvava värmen och syrefattiga luften (samt tunga tankarna) liksom saktar ner hennes rörelseförmåga till en oanat låg nivå.
Hon tar en lapp ur en påse som vagt sträcks fram emot henne. Mer som ett erbjudande snarare än ett måste.
Hon börjar begrunda påsens prasslande. Och persiennernas prasslande. Och allt prasslande i världen, förresten.
Påsen försvinner ur hennes åsyn. Lika bra det.
Lappen är liten och liberal. Hon vecklar med slöa rörelser upp den och begrundar den ointressant. Inte kunde hon veta, att vad som stod på lappen skulle föra henne ett minimalt steg närmre IB.
"Folkpartiet."
Åldern är fjorton. Vår hjältinna (jag, Elin, "S.O.T.", det vill säga) sitter i ett tråkigt klassrum på en SO-lektion och ska jobba med ett lagom svenskt politiskt parti. Det hela är outgrundligt tråkigt.
Färgen på väggen är matt grå, och så är även tankarna som flyger runt i rummet i just den stunden. Solens strålar utifrån hindras att släppas in ordentligt med hjälp av kallt prasslande persienner.
Med vidgade pupiller stirrar vår hjältinna ut genom fönstret, tänkandes på öronhängen. Utan att mena det, lovade hon precis sig själv att ta ännu ett hål i sitt vänstra öra. Och man ska hålla det man lovat. Det har hon ju lovat.
Men det är något otäckt med att ta hål i örat. Ovissheten med huruvida den groteska pistolen orsakar svidande eller ej är närmast outhärdlig.
Huvudet bland molnen, eller åtminstone bland solstrålarna utanför klassrummet, skall snart sänkas till verkligheten. Verkligheten kommer abrupt, som alltid, med att förnamnet talas ut med bestämd volym:
"Elin."
Och Elin vänder sig om, slött. Den kvava värmen och syrefattiga luften (samt tunga tankarna) liksom saktar ner hennes rörelseförmåga till en oanat låg nivå.
Hon tar en lapp ur en påse som vagt sträcks fram emot henne. Mer som ett erbjudande snarare än ett måste.
Hon börjar begrunda påsens prasslande. Och persiennernas prasslande. Och allt prasslande i världen, förresten.
Påsen försvinner ur hennes åsyn. Lika bra det.
Lappen är liten och liberal. Hon vecklar med slöa rörelser upp den och begrundar den ointressant. Inte kunde hon veta, att vad som stod på lappen skulle föra henne ett minimalt steg närmre IB.
"Folkpartiet."
Vägen till IB - introduktion.
Genom tillbakablickar fram och tillbaka, tänker jag nu beskriva hur det kom sig att jag hamnade på IB, denna banbrytande faktor i mitt liv (tror jag). Det kommer att vara förvirrande och obegripligt för de flesta, men något litet knytt därute kanske finner min historia om hur jag hamnade på början till ett framgångsrikt liv (kanske).
Jag gillar inte introduktioner som jag skriver själv, så nu slutar den här introduktionen. Om du vill veta mer, kan du smsa mig. Eller ringa till min hamburgertelefon. Eller skicka ett brev.
Det var alltför längesen jag fick brev.
Jag gillar inte introduktioner som jag skriver själv, så nu slutar den här introduktionen. Om du vill veta mer, kan du smsa mig. Eller ringa till min hamburgertelefon. Eller skicka ett brev.
Det var alltför längesen jag fick brev.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)