Så kom dagen då betyget i svenska skulle avslöjas för de aningens nervösa åttaklassarna. Det var en varm dag i maj, återigen en dag då solen obamhärtigt skulle stängas ute av prasslande persienner och glömmas bort de många timmar man spenderar inomhus.
Vår hjältinna sitter på en träbänk placerad på en tegelvägg, med fötterna nervöst skrapande mot det gråbeiga (alltid ska det vara gråbeige, har någon någonsin uttryckt att det skulle vara smakfullt?) linoleumgolvet. Hon får höra att, trots höga prestationer inom den skriftliga delen av svenska, når prestationerna inte högt upp nog för det högsta betyget. Men, tröst, du är på väg upp, du är på väg. Du talar helt enkelt inte nog. Du talar bättre engelska. Stakar mindre och har ett slags självförtroende i blicken och rösten som tycks försvinna helt när det gäller svenska språket.
Inte är det enkelt att förstå, att den där lilla stunden av överlägsenhet som skapas när engelskan sätter in, är vad som skapar förnöjdheten, glimten, blicken, rösten. Den som försvinner annars.
Ett beslut fattas. Vilken linje jag än väljer, måste den innehålla en avsevärd mängd engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar