Vi är de som inte syns eller hörs så mycket. Vi är de som inte gärna talar alltför mycket med personer vi inte känner, men ofta vill lära känna mycket folk ändå. Vi är de som ofta blir missförstådda och förbisedda. Men jag vill påstå att vi även är de som har större tendens att lyssna och mindre tendens till att agera påklistrat. Bara för att vi är introverta betyder inte det att vi är instängda. Tvärtom tror jag att de flesta blyga är rätt öppna mot andra, när de väl själva låtit sig öppnas.
Det är inte lätt att vara blyg. När jag var som blygast fann jag det som att konstant ha som ett slags osynligt nät runt mig som hindrade mig att nå fram till andra. Steg för steg lyckades jag dock trassla mig ur det nätet, men blygheten består. Inte för att jag ogillar den. Tvärtom.
Det är ganska trevligt att vara blyg, när man väl kommit i underfund med att det kan vara en egenskap man kan göra till något ypperligt, istället för att förkasta den som ett socialt hinder.
Till sist vill jag dra en parallell mellan människor och musik. För jag har kommit fram till att det är lite samma sak där, de som är svåra att lära känna är till sist de som man blir mycket fäst vid. Exempel: The Knife hade jag svårt för i början. Jag tyckte mest att det var skrämmande och annorlunda. Efter att ha gett dem lite av min tid, dock, kom jag fram till att det var det bästa musikaliskt sen jag var tio år gammal och lyssnade på Mike Oldfield's Amarok.
Tack för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar