Jag är en väldigt känslig människa. Jag såg en älg bli överkörd av bussen jag satt på för en vecka sedan, och gjorde misstaget att vända mig om för att se ifall älgkon överlevde eller ej. Nu i efterhand undrar jag vem det var jag försökte lura, för visserligen är älgar starka och tåliga djur, men en buss fylld av sovande Smålänningar är mer än vad vem som helst klarar av. Jag hann se hennes dödsryckningar innan hon slutligen avslutade sitt liv på en motorväg mellan Jönköping och Värnamo.
Sen dess kan jag inte sluta tänka på henne. Främst för att jag så smärtsamt vet att jag är den enda av de på bussen som gör det. Resterande sov vidare, alternativt gick ut för att flytta på henne. Det som kommer att tänkas om denna älgko, är enbart att det var synd att hon blev påkörd och mosad av bussen innan man hann skjuta henne senare i år.
Det är jobbigare än vad man tror att vara överkänslig. Jag gråter till tecknade Fula Ankungen, Lejonkungen, ett dussin avsnitt av ett tjog teveserier, ett flertal låtar, tidningsartiklar, ett pinsamt högt antal böcker och i princip alla filmer förutom Titanic.
Det är ett under att jag inte, under dagar som dessa då det serveras kycklingwok i skolan, sitter och bölar:
"Bwähhh, de levde bara f-f-fem veckor och dog upp och neeeer!!!" och tjuter efter det. Då skulle jag få sitta ensam och böla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar