där musiken aldrig slutar

Skulle man resonera att sentimentalitet är en sjukdom,är jag gravt insjuknad utan minsta hopp. Bortom all hjälp. Och jag skulle vägra medicinering, för en Elin utan tusentals filsofier och funderingar och sentimentala nostalgiska infall är inte en Elin, utan snarare bara ett E.
Ibland är sentimentaliteten befogad, såsom när man inser att ens tid på gymnasiet har glidit ur ens händer snabbare än man planerat. Stundtals är sentimentaliteten helt obegriplig dock, skapad ur luften, av nya låtar och nya scener som skapar en känsla av att man varit med om det någon gång förut och att det var det finaste som hänt. Det händer mig när jag lyssnar på denna. Får ett minne av att jag dansat till den någon gång på femtiotalet.

nollfyra tjugoåtta

Då jag var liten förundrades jag ständigt över hur det kom sig att just jag skulle födas på den mest perfekta dagen. 28e april. Vår, världen är fläckad med vita, viskande vitsippor, solen kysser mitt ansikte med D-vitamin. Lika gärna kunde jag fötts under svekfulla december. Eller utröttande juli. Men nej, jag föddes i den perfekta månaden i den perfekta årstiden.

Likagärna som psykologer kan resonera kring att det är situationen som skapas av tankarna och inte vice versa som vi männsikor oftats tycks tro, kan man resonera kring det faktum att jag kanske intalat mig själv att det är just denna dag, just denna månad, just denna årstid som är min tid. Men jag vill tro att det var avsett för mig, såsom decemberfantaster är avsedda att födas i december och septemberentusiaster att födas i september.

Naivt? en aning. Jag har hört att vi som föds på senvåren är naiva av naturen, så det var väl tur att jag föddes nu.Naivt konstverk skapad av mig och vänner då jag fyllde femton. Idag för fyra år sen, med andra ord.

skamlös

skulle alla bara sluta skämmas och gömma undan saker och vända undan blicken och komma med undanflykter och rodna ner i det kvicksandsliknande golvet, skulle alla skämmas lite, lite mindre. För det är ju fullkomligt onödigt, skam, när den pågår under en hel livstid för något man inte kunde påverka.

nämen hej, det var ett tag sen? allt väl? etc etc

Nu har jag varit borta ett tag, så jag tyckte att det var på sin plats att göra en klassisk "det-här-är-jag-mindre-bra-på-lista", så att vi har den överstökad.

Jag, Elin, är mindre bra på:

• Att blogga. Bevisligen. Jag har tusen idéer om vad jag vill blogga om, men när jag väl sätter mig ner och ska göra det, fäster sig en skärm mellan mig och datorn (förutom den vanliga datorskärmen) och jag blir som bortkollrad från skrivandet. Tråkigt. För det finns så mycket att säga och att uttrycka, men den tomma rutan som utgör fältet där man utför sina bloggerier är så tom att den kväver alla ord som kan tänkas vilja hoppa in där.
• Att köpa skor. Och det är inget jag säger för att jag likt Hollywoodkvinnor med lite för blont hår vill smälta in bland medierna och desperat skrika på alla intervjuer "but I'm a total tomboy, I swear, I used to climb trees!" (ogillar för övrigt uttrycket tomboy/pojkflicka, men det är väl bara för att jag är feminist antar jag). Det bara är så att när jag går in i en skoaffär, så halvdör jag inombords och stirrar tomt framför mig. Jag dog troligtvis av en skoklack i huvudet i mitt förra liv.
  
• Att slappna av. Jag är en filifjonka som har tendensen att förstora småsaker till enorma proportioner.

Något annat? Nä. Eller jo, jag är väldigt dålig på att rappa också, men det lämnar jag åt proffsen.