Skulle man resonera att sentimentalitet är en sjukdom,är jag gravt insjuknad utan minsta hopp. Bortom all hjälp. Och jag skulle vägra medicinering, för en Elin utan tusentals filsofier och funderingar och sentimentala nostalgiska infall är inte en Elin, utan snarare bara ett E.
Ibland är sentimentaliteten befogad, såsom när man inser att ens tid på gymnasiet har glidit ur ens händer snabbare än man planerat. Stundtals är sentimentaliteten helt obegriplig dock, skapad ur luften, av nya låtar och nya scener som skapar en känsla av att man varit med om det någon gång förut och att det var det finaste som hänt. Det händer mig när jag lyssnar på denna. Får ett minne av att jag dansat till den någon gång på femtiotalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar