labyrint

Vi har alla invanda mönster vi anpassar oss efter. Tankegångar och filosofiska mönster man kan fastna i som en invand labyrint och aldrig ta sig ur. Man kan försöka riva ner buskaget i labyrinten och dra sig ur den vägen, eller försöka backa ur den och samtidigt riva upp sin hud mot de vassa kvistarna.

När man faller är de allra flesta människors första handling därefter att direkt kliva upp. Man har snubblat på en sten, och man rusar genast upp och ställer sig och går vidare, förtretligt hoppandes på att ingen såg det. Det är det mönstret man ofta har när det gäller att trilla, snubbla, famla sig. När det gäller mig, är min första handling att ligga kvar på marken där jag just trillat. Jag ställer mig aldrig upp direkt och borstar av asfaltens damm från mina kläder, ler ursäktande och rusar vidare. Jag ligger kvar och väntar på att något ska hända.

Just den här labyrinten ska jag ut. Jag ska riva mig ur den. Jag ska ställa mig upp. Jag har misslyckats, men jag ska fortsätta kämpa med näbbar och klor och en oerhört stöttande familj. Och jag struntar i det formella, hur det utåt ser ut, jag ska slåss för att det inre ska kännas bra. Och jag ska lyckas. För det finns mer än en väg. Vägen blir kanske längre och slingrigare och svårare, men det struntar i. Det viktigaste är att jag kommer fram.