Jag försöker gå ut så snabbt som möjligt och bara rusa därifrån. Jag är bara här för att tampas med exams. Mina ögon ackompanjeras med några kilo ögongrus samt en suddig syn från alla förbaskade bokstäver som inte riktigt vill komma in i huvudet (eller ut ur huvudet i rättan tid).
Jag trodde inte att exams skulle komma på riktigt. Jag trodde att man alltid skulle prata om det, men att det inte var något som faktiskt kom. Ja, det låter ganska kufiskt, men det blev som en sådan myt vars realism avtar på grund av den skräcken man känner inför den. När den väl kom blev det orealistiskt och nu känns det inte ens särskilt farligt längre. Det är väl inte hela världen. Dessvärre leder detta till några förändringar i mitt beteende:
- Mitt språk kantas av svordomar och småländska.
- Jag sover extremt mycket.
- Jag minns mycket lite.
- Jag isolerar mig en aning. Ta det inte personligt, jag kommer snart tillbaka.
- Jag kan aldrig prata om vad jag skrev om, hur det gick, och så vidare. Jag skriver proven, och sen är de över. Prata med mig om vad som helst, inte exams. Om jag verkar trött och sur är det inte något personligt. Inget är personligt, det är slutprov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar