Jag minns det. Det var T-shirtmotivet på många unga kvinnors överkroppar under det tidiga 2000-talet, då även jag var tidig i åldern. Jag var väl 12-13, och skulle snart inse det fruktansvärda: att Bamse inte alltid har rätt.
Jag är uppväxt med att godhet är eftersträvansvärt. Ödmjukhet är något att beundra. Att utveckla sympati och empati är något nödvändigt och dessutom fint. Emellertid märkte jag (ironiskt nog när jag var i den mest fragila åldern, den tidiga tonåren) att de här egenskaperna inte är ett dugg eftertraktade i dagens samhälle.
Människorna runt mig spred rykten om varandra, skrattade åt när andra skadade sig och drog sig inte för att ge en skarpa kommentarer såsom "ah, men, skaffa dig ett liv då". När jag diskret påpekade att det kanske inte är det roligaste att skratta åt att en människa trillat och fått hjärnskakning på skolgården fick jag bara höra "sluta vara så trååååkig".
Man skulle vara en bitch. Man skulle ta plats. Man fick inte vara den politiskt korrekta snälla personen som värderade mänskliga rättigheter, såsom att inte bli skrattad åt när man skadar sig.
Är det inte lite så här? Vi ska ha så förbannat mycket attityd, vi ska armbåga oss fram och skita i andra. Snälla personer ska skrattas åt, man ger inte en människa om man kallar henne/honom snäll, man bara konstaterar ett faktum. Att vara brutalt råärlig i alla lägen ("Elin. Du är tråkig och har fula kläder. Hey, I'm just being honest...") och gå bakom folks rygg är däremot något alla accepterar och i många fall uppskattar.
Det här sjukt.
Jag vill fan ha Bamse tillbaka.
Från och med nu tänker jag sträcka på mig så fort någon säger att jag är "politiskt inkorrekt". Det är trots allt något galet fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar