snacka persilja

Det här med mina örter på balkongen: persiljan har fårr gulsot (eller vissnat).

Vad. Fan.

Nu kan jag inte odla mer örter nästa år, eller ha en ekologisk grönsaksodling i trädgården när jag blir stor (vid sidan om ett växthus och örtatrium, givetvis) utan måste leva på pelargoner och kaktusväxter som man får från Lidl för en femma för att få lite vårfeeling.

(eller så försöker jag bara plantera om...)

innehållet i glasburken

Jag har just nu två glasburkar med ytterst tveksamma innehåll. En av dem ser ut som innehållet i vilket en robot i datorspelet tredje klass (som jag brukade roa mig själv med när jag gick i just första till tredje klass. det tog så lång tid för mig att klara av det.) efterfrågar till lunch: härligt grönt slem. Men det är inte slem. Det är härligt och grönt, men inte slem. Det är ärtpesto.

Den andra glasburken ser ut att innehålla en gulaktig sörja med gröna småbitar i, och det är just det som den gör. Det är helt enkelt honung med mynta i. Jag har ingen aning om vad jag ska med den till, men eftersom den ska stå och dra i minst två veckor har jag ingen brådska med att räkna ut vad jag ska med den till.

Medicinsk honung, kallas det visst. Hmm.

örter

I och med att jag nu odlat örter på balkongen, har mitt örtintresse blivit större. Jag har gått ifrån att tycka att de mest luktat gott till att bli fascinerad av vilka effekter man kan få av dem. Låter måhända obscent...
När man tänker efter finns det trots allt ett stort apotek ute i naturen för användning när det behövs. Till exempelvis groblad mot sår och kokt rosmarin som en ansiktsmask. Jag har varit relativt mot natur som läkemedel, men jag undrar nu egentligen varför. Varför skulle en massproducerad grej innehållande en massa kemikalier vara bättre som salva/ansiktsmask/smärtstillande vara bättre mot det som naturen erbjuder?

Oj. Jag har blivit en örtkvinna. Nu kommer jag att gå runt och predika om de fantastiska effekterna av myntate och hallonblad för alla som inte vill höra. Kufiskt.