Räddaren i nöden

En skrämmande händelse var när jag satt i min soffa med nyheterna påslagna och halvlyssnade till dem medan jag läste The Catcher in the Rye var att nyhetsuppläsaren berättade att författaren till den boken (JD Salinger) precis avlidit.
Jag ställde mig upp och ropade: "NEJ! Han är död!" samt gjorde plågade ljud, vilket gjorde min målsmaninna orolig att det gällde någon annan än en runt nittioårig författare jag aldrig träffat.

Men om han bara hade ringt eller om jag hade ringt hade vi kanske blivit goda vänner. Nu är jag bara en av de personer som läser böcker av nyligen avlidna författare.
Jag måste börja ringa människor från min hamburgetelefon.

Den mänskliga värmen

Biljettman: Nähä, ditt kort räcker inte till Jönköping.
S.O.T.: Nämen hoppsan, vad gör jag då?
Bitter Biljettman: Du får fylla på ditt kort på tåget. 220 kronor blir det.
S.O.T.: Okej, men...
Bitter jävla Biljettman: Ja?
S.O.T.: Jag har inga kontanter, bara kort.
Bitter jävla biljettman som inte fått sig något på över ett år: Nä, det funkar inte. Du får köpa en biljett för nittio kronor.
S.O.T.: mummel. Här. (räcker honom kortet.)
Bitter jävla biljettman som med all säkerhet inte fått sig något på över ett år och säkert är homofob och rasist också: Nej, det här funkar inte. Det här är inget kreditkort, ser du väl?! Du måste gå av på nästa station.
S.O.T.: Jag måste gå av på nästa station för att mitt kort inte fungerar här?!
Bitter jävla biljettman som med all säkerhet inte fått sig något på över ett år och säkert är homofob och rasist också, och han kokar säket kaniner hemma på sin fritid: Ja, det skulle du tänkt på innan du gick ombord tåget med bara femtio kronor kvar på ditt kort, inga kontanter och inget kreditkort.
S.O.T.: Men... hur kunde jag veta...

Och då. Då kom upplysningen. En bamhärtig medmänniska kommer fram till oss. Hon sträcker fram ur sina vackra, bamhärtiga hand en hundralapp. Hon säger orden:
"Jag betalar."

Jag blir hänförd och börjar stamma något om att jag inte kan ta emot det, men hon viftar bort mig, ler och sätter sig på sin plats en bit bort i vagnen.
Några sekunder senare sitter jag med en biljett i handen och tio tusen tack i munnen som jag gladeligen kastar ut.
(Tack, du underbara människa. Utan dig skulle jag varit fast i Stenstorp.)

Under hela min resa satt jag fast i filosofier och konstaterade att jag från detta ögonblick nu ska bli en människa som bjuder på den så kallade mänskliga värmen, som man sällan erfarar.
Jag lovar, på min S.O.T.-ära.