dagens sista slutsats

Idag har varit en händelserik dag. Jag har hittat ett klistermärke som föreställer Kalle Anka och ordnat allt till resan.

Jag har även bloggat mer idag än vad jag brukar göra på en månad.

Nåväl, Mytologi!

Reselitteratur

Böckerna jag lånat inför resan: Juloratoriet, Wuthering Heights & Glaskupan. Enligt bibliotekarien kommer jag att bli djupt deprimerad av dem.

Imorgon om ett år - tilläggsbildens förklaring

Den var alltså tagen utanför Montserrat, den föreställer mig när jag sitter på en trappa och väntar på att något extravagant ska hända.

Vad det extravaganta var, minns jag inte.

Märks det på mig att jag är nervös?

Ja, en aning...

Jag ska nog springa och bada lite, för att lugna nerverna.

Nu låter jag precis som Blanche.

(ni vet, hon i Linje Lusta)

Imorgon om ett år - tilläggsbilden

Jag ville ha med en bild och så här såg det ut förra gången jag var utomlands hejdå

Imorgon om ett år

Nu far jag iväg till Europa. På lördag. Själv. Och möter där en hel grupp andra ungdomar från andra Europeiska länder för att tillsammans åka runt i Europeiska länder såsom Italien, Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland och Luxemburg inom loppet av tre veckor.

Jag har dansat på gatorna av glädje inför händelsen, levt i en egen musikal för en liten stund. Trots min glädje inför detta, är jag givetvis nervös.
Jag som glömmer bort vart jag ska gå när jag går någonstans och hamnar någonstans en halvmil hemifrån (och ännu längre bort från dit jag skulle egentligen), stundtals vad mitt riktiga förnamn är ("Eee...lla? E.... Elin heter jag ju!") när jag är riktigt nervös, ska nu klara mig att åka flygplan själv och ta mig runt i Europa relativt självständigt.
Nu när jag så spontant skriver detta, verkar det som om de påhittade "fjärilarna" i min mage har en sådan där utspårad tonårsfest som man använder sig av i film och reklam för att visa någon form av moral, där saker och ting rivs ner och går sönder och några vaknar upp på en järnväg någonstans i Värmland utan att ha en aning om hur de hamnat där. Liksom.

Men hursomhelst så kommer det nog att bli vördnadsbjudande (vilket är min ordlistas översättning på "awesome")

svisch sweeow

Häromdagen (jag har för mig att det var igår, men dagarna flyter liksom ihop) klev jag in i en bokaffär som tycktes ge mig nytt liv. Mest för att jag insett att det i Jönköping finns en sådan affär, packad med böcker från golv till tak, gamla böcker, till bra pris, men även för vad expediten sa:
"Ja, här har vi då de klassiska böckerna. Hemingway, Marquez, Allende. Och där borta i hörnet ligger de lite enklare, nya böckerna av Dan Brown och Nora Roberts. Men, nej, de läser ju inte du. Det ser jag ju på dig."

Just av denna anledning fann jag det mycket kufiskt att jag, på väg hem från ett oerhört intressant och livsbejakande besök på sopsortergården, blev visslad efter av byggnadsarbetare. Och av det faktum att man kan bli visslad efter av byggnadsarbetare, eller någon för den delen, någon annanstans än i filmer eller TV-serier.
Jag stannade upp och tittade på dem. Såg mig omkring för andra kvinnor Pekade på mig själv och såg frågande ut. De nickade.
Jag undrade:
har idealet förändrats? Är det plötsligt vi utan smink, utan högklackade skor, utan långt processat hår som är de nya att visslas på? Vi med löjligt många färger täckandes större del av vår hud, vi med obskyra hårfärger och stora glasögon.
Sen undrade jag:
kanske ville de bara vara snälla.
Slutligen kom jag fram till:
de måste helt enkelt på morgonen bestämt sig för att bejaka stereotypen och vissla efter en slumpmässig kvinna. Och så blev den kvinnan jag.

Hursomhelst så blev hela diskussionen i mitt huvud väldigt tråkig och jag bestämde mig för att tänka på kokböcker istället och köpa en nektarin.

Min telefonsamling.

Den skall växa och bli stor, större än störst!