"En hittills namnlös historia".

För ett tag sen storstädade jag min mapp och min hjärna på korkade historier jag påbörjat men aldrig avslutat. Varenda en av dem är obeskrivligt kufiska, men igårkväll (eller när det nu var) hittade jag den kufiskaste av dem alla, vid namn "En hittills namnlös historia":



"(...) Nu stod ett gäng poliser runt poolen där alltså en kropp låg.
Vattnet vid ytan var lätt blodfärgat och ett antal poliser fotograferade poolen. Blixtarna reflekterade sig i det blodröda vattnet och hallen runt omkring var svagt upplyst med ett par gräsliga sjuttiotalslampor.
En polis, en kort och knubbig tysk med synlig flint, stod och doppade en munk i kaffe som stereotypen av en kort och knubbig tysk polis med synlig flint i filmer och Tv-serier.
Hans namn var polisman Gerhard, med tyskt uttal. Hans föräldrar var från Tyskland, vilket logiskt nog förklarar det tyska uttalet. Han hade för en dryg halvtimme sen suttit och bara tagit hand om löjliga polisanmälningar från ilskna grannar som blivit arga bara på grund av högt ljud från den andra lägenheten.
Han hade tagit en kopp kaffe var femte minut för att ens hålla sig vaken. Nu behövde han knappt sin kopp kaffe, men han har alltid tyckt om att doppa munkar i kaffe. När kroppen togs upp ur vattnet, försökte han låta likgiltig och frågade polischefen (som inte är särskilt viktig i den här berättelsen, så jag struntade faktiskt i att ens försöka ta reda på något av hans många namn eller mystiska bakgrund):
”Vad har vi här då?” obligatoriskt.
”Man, runt trettiofem till fyrtioårsåldern. Vi fick samtalet från en anonym simvakt som låst in sig badrummet för att gråta över att hennes pojkvän gjort slut med henne och därmed inte tänkt på att kolla simhallen."
"Jaså?" sade Gerhard, återigen obligatoriskt. "Vad mer då?"
"Ja, han hade tydligen varit otrogen på en fest och påstått att hon kvävt honom, av vad jag förstod..."
"Dödsorsaken, alltså."
"Mord, dråp eller självmord skulle jag anta. Man ser rivmärken här på armen.” han visade rivmärken för Gerhard. ”Han måste ha drunknat, för det är inget tecken på våld mot huvudet eller någonting. Han är varken knivskuren eller skjuten, heller.”
”Men hur har han börjat blöda, om han inte är knivskuren?” frågade Gerhard med blicken på det lätt blodfärgade vattnet
”Han hade ett uppkliat myggbett på armen. Det sprack upp under tiden han låg i vattnet, vilket bevisar att han drunknade strax efter eller innan stängningsdags.”
"Gör det?" frågade Gerhard tyst.
"Det är så mycket du inte vet, min tyske vän", sade polischefen nedlåtande.
Det blev en kort paus i deras samtal.
"Ja, det är verkligen fruktansvärt..." mumlade Gerhard.
"Jag vet", suckade polischefen. "Myggor. De kan förstöra ett helt liv, eller hur?"
Det blev återigen tyst ett tag, innan Gerhard bestämde sig för att ta sin gula cykel och slippa sin polischefs gliringar om hans (vilket jag anser, 'högst underskattade') dialekt. (...)"


Jag var runt tretton när jag skrev det här, enligt min dator. Jag minns att jag då var övertygad att uppkliade myggbett kunde orsaka stora blödningar.
Förutom det har jag bara vaga minnen från när jag skrev detta. Det känns lite som om jag överhuvudtaget hade ätit lite för mycket socker när jag skrev det.
Hela historien är flera sidor lång, men inte avslutad. Jag åtar mig nu uppdraget att avsluta den under sommarlovet.
Bara för att.

mnfgkrrr

Vänta lite nu.
Förstenade kor? Porslinelefanter?

Jag måste sluta skriva saker när jag är så trött som jag är nu. Det håller ju inte.

Bokslut.

(nej, Syster, inget av det som jag skriver nedan är någon som helst metafor för Slutet. Jag lovar! Jag har inte ens vågat läsa den...)

Något av det mest destruktiva som finns är bokslut.

Särskilt långa bokserier.
Man har lagt ner sitt hjärta och sin själ på en serie böcker, och helt plötsligt tar de bara... slut.
Det är lite som ett krig. Ett väldigt diffust krig.

Jag menar, här har man sett karaktärer växa framför sina ögon, man har sett hur de utvecklas (och man har givetvis blivit oerhört bokförälskad i dem) och helt plötsligt kan de bara - BANG! - bli förgiftade.
Eller varför inte råka spränga sig själva i luften med något av de konstiga avtagbara kroppsdelarna de hittat från påhittade djur?
Allt kan hända i SLUTET.
Och är det verkligen värt att läsa färdigt en bok bara för att inse att ens älskade karaktär har råkat ut för något förskräckligt öde?

Det är lite som att befinna sig på ett stort krigsfält. Allt knyts samman i SLUTET, allt klarnar upp.
Alla små detaljer och ledtrådar får plötsligt en mening, och med lite tur och list kan man listaut vad fasen den där blurriga delen i mitten är för något, det som man funderat på...
Man kanske har trott att det där blurret var en porslinelefant. Förutsatt att man har lite dålig syn och är lite halvt färgblind, så kan ju faktiskt den där elefanten i själva verket vara en förstenad ko.

Det kan vara oerhört skönt att äntligen få veta vad som har hänt på riktigt, men å andra sidan så är det ju SLUT sen. Det kommer inget mer. Allt är färdigt, klart, och där står man som en krigsveteran vid fältets SLUT och undrar vad fasen som hände, hur tog det SLUT så fort? Vart tog alla karaktärer vägen?
(Och vad i hela världen ska jag göra med den här gigantiska förstenade kon?)

Så. Med detta vill jag meddela att jag inte tänker läsa Slutet.
Det är helt enkelt bara alldeles för sorgligt att lämna ett fält där man följt striden sen man var tio år gammal.

Nej. Jag måste läsa den!
Eller inte.
Joo.
Eh...
Ambivalent, thy name is... jag.

(och Lemony Snicket är den bäste författaren of all time! I alla fall tycker jag det för tillfället.)

Jag har blivit löjligt fascinerad av tysk musik på sistone. Ingen aning varför, jag var alltid en av de människorna som sa:
"blä, jag skulle aldrig kunna läsa tyska, det är så fruktansvärt fult, och man tänker bara på äcklig korv när man hör det."

Men nu har jag blivit snärjd av detta ljuvliga korvspråk. Och den här låten ska jag ha som bröllopsmarsch om jag gifter mig.




Den eller Ode to Divorce.

S.O.T. and proud!

Jaha, ja.
Och här sitter jag och har ett helt obegripligt bloggnamn. S.O.T. Vad kan det tänkas stå för?

Stödgrupp för Ornitfobiska Transsexuella?
Störande Optik-Trams?
Steppdansandesagoprinsessballerinaveterinär?
Studentmottagning?
Sovande Oroliga Trattkantareller?
Synskadade Ornitologers Tröstgrupp?

Ja. Listan kan bli lång (om man är det minsta bra på att hitta på förkortningar, vill säga).

Saken är den, att jag inte har någon avsikt att avslöja det. Inte än i alla fall.
Jag tänkte, att jag kanske kunde göra lite som i Syskonen Baudelaires Olycksaliga Liv (konst, konst, konst - läs nu!) med deras eviga förkortning F.B.K.



Saken med F.B.K. var att när jag var yngre, och betydligt mer intellektuell än vad jag är nu (min intellektuella nivå ligger på samma nivå som min blodgrupp: 0-) lyckades jag lista ut, med lite hjälp av engelska översättningen, vad F:et i F.B.K står för.

Eller om det nu var B:et? Det var nog B.
Nej, nej, det var K! eller...
åh, whatever. Någon som är smart, eller känner mig sen 2003, kan lista ut vad S.O.T. står för på tre röda.

oh, well.
Jag är en glad S.O.T. och nu ska jag sysselsätta mig med min spännande historia om den röda luftballongen.

Jakten på Kalevala.

Alltså, det var meningen att jag skulle ha en video här, men internet försvann och jag fick dagens tredje nervsammanbrott. Så jag struntar i det. Istället kan jag skriva lite om konst.

En levande tornado har tagit sig in i mitt hus och spridit runt konst så att det ligger precis överallt. Det är oerhört frustrerande att se konstverken ligga där och stirra en rätt i ansiktet utan att tillåta sig att stirra tillbaka ordentligt.
Men jag föll för frestelsen och insöp ett av konstverken - en modern tappning av Jakten på Kalevala.

För dig som inte har koll på ditt grannlands nationalepos och inte vet att Jakten på Kalevala är Finlands nationalepos, kan jag då meddela att Jakten på Kalevala är ditt grannland Finlands nationalepos.
(ja, det var meningen att upprepa det tre gånger)

Och den moderna tappningen? - en serietidning. Bli inte skeptisk nu.
Många konstverk är serielika (exempelvis Roy Lichtenstein), och det här konstverket är speciellt för att den innefattar en av serievärldens mest intressanta karaktär och en genial manusförfattare/serietecknare.
Jag pratar förstås om Joakim von Anka och mannen som hjälpte till att göra hans karaktär intressant - Don Rosa.
(Ja, jag vet att jag är paradoxal som klagar på alla bittra män i tv-serier och gillar Joakim von Anka, men Joakim är faktiskt en klassiker)

Jakten på Kalevala är en emblematisk historia, som avsedd för Joakim von Anka.
Teckningarna är otroligt detaljerade och fina och komiken i historien är inte alls bara avsedd för nioåringar som prenumenerar på Kalle Anka. Det håller.

Jakten på Kalevala är konst.
Så det så.
Och alla måste läsa den. Nu helst.

The Scarlet Letter

Fem idéer som kan förbättra The Scarlet Letter:

- Okej, så Hester är anklagad. Men för vad? ja, kan vi inte göra så att hon inte själv vet vad hon är anklagad för? Så mycket mer samhällskritiskt.

- Barnet kan i själva verket vara SATANS BARN…

- Hester kan finna en romans med lite heta kärleksscener. Vad sägs om lite förbjuden kärlek… med prästen?

- Hon kan hamna i fängelse! Och bli hämndlysten! Och få alla som gjort henne något ont att ta livet av sig genom fula knep och få hjälp i fängelset av en gammal man som suttit där i år och dar och få sitt livs kärlek – prästen.

- När Hester slutligen ska gifta sig med prästen har en schizofren snubbe tagit ringen och nu måste hela familjen ta den och slänga den i THE FIRES OF MORDOR (nej, okej, hos smeden, den var för stor)

Annars är boken ganska grötig.
Känns dock lite som man känner igen detta.