pengar pengar pengar

Jag hörde det mossigaste någonsin alldeles nyss. Så mossigt att mossan byttes ut mot asfalt. Ja, ni förstår grejen, jag föredrar natur mot stad.

Så, till det mossigaste jag hörde:

"Men feminism, det känns ju liksom... alltså, det ska ju inte vara typ kvinnor som gnäller på lönen."

Paus för effekt.

KLART SOM FAN ATT KVINNOR KAN GNÄLLA PÅ---

--okej, paus, jag andas, jag tar djuuupa andetag.

Min poäng är att när människor uttrycker åsikter som att feminsim innebär att det bara är en massa kvinnor som unisont pengagnäller, förminskar man denna ideologi (för det är en ideologi) något markant.

Feminism är en mer moderniserad syn på genus, frihet för såväl kvinna som man att kunna ha agera som man vill, ha på sig vad man vill, jobba som man vill i all oändlighet. Dessvärre försvinner denna centrala kärna i dagens debatt om feminism där man:

1. fokuserar på vilka kvinnor som är bra respektive dåliga förebilder. De flesta tycks vara dåliga, vad man än gör. Har man brister pekas dessa ut, är man perfekt ställer man för höga krav på sina medsystrar. Manliga förebilder lyser med sin frånvaro i debatten huruvida de är bra eller dåliga. De är. Punkt.

2. Smutskastar kvinnor för deras val. Förbjude om man väljer att göra något som accepteras som det diffusa "traditionellt kvinnliga" för även om det är att stå med ett vackert förkläde och göra det mer än något annat, så måste du göra det moderna. Nej, ingen frihet i val här inte!

3. diskuterar lönen.

Det är år 2011, och blir jag veterinär tjänar jag femtiotusen kronor mindre om året än mina manliga kollegor. Klart som fan att jag får gnälla. Djurvård har inget med östrogen och testosteron att göra.

Så alla er som lever kvar med den otroligt asfaltiga åsikten att feminism bara går ut på att gnälla på lönen, tänk efter hur det är att födas till kvinna och behöva acceptera markant lägre lön. Klart att man blir sur.

spaning bland plugg-land

Man borde byta namn på kemi till något lite mer passande, något som lite mer beskriver ämnet.

Typ: oändlig ångest.

biografi

Jag gav upp hoppet om att kommersiell (förlåt, nu använder jag det ordet som ett skällsord och låter därmed pretentiös. Förlåt, nu ursäktar jag mig själv.) bio kunde vara något bra då den visade Snabba Cash året det kom ut i två månader och fullkomligt ignorerade att visa godbitarna Norweigan Wood och Taking Woodstock i min stad.
Jag har tydligen en viss fascination för träd i samband med filmtitlar.
I år har det vänt. Jag har fullkomligt vräkt mig i biobesök. Harry Potter (åh, Luna Lovegood), Niceville, och senast igår En Dag. Mycket fin film. Jag grät floder. Anne Hathaway passar i alla frisyrer. Det var inte därför jag grät floder ut Themsen och Donau...
Vräkandet av biobesök hade blivit ännu större om stadens biograf bestämt sig för att visa Jane Eyre. Åh. Jane Eyre. Jag får en nostalgisk kick och minns tillbaka då jag läste den två gånger på raden, femton år gammal, tryggt nedsjunken under mina lakan med hjärtan på.

Tålamod är en dygd. Jag väntar tills Jane Eyre kommer ut på hyrfilm. Då jäklar ska jag se den två gånger på raden, nedbäddad under mitt lakan med hjärtan.

Lite grand om hur insatt jag är om staden jag bor i

Jag försöker greppa tag i staden jag bor i, bita fast i den lite grand innan jag lämnar den. Se vad jag kan göra, nu när högstadieåren har glidit av mina axlar som en tung ryggsäck efter en lång dag. Och de där förpillade gymnasieåren.

Det går sådär, ärligt talat.

Jag samtalar med en man som påstår att han studerar på HLK.

Jag: Jaså, HLK, vad är det för något?

Han: Högskolan för Lärande för Kommunikation

Jag: Ja-HA! Det är DET som det är!

Jag blir givetvis lite extatisk över att jag nu lärt mig vad detta är för något, något jag inte vetat innan. Trots att jag ser Högskolan för Lärande och Kommunikation från mitt fönster.

Som sagt. Sådär.

It's been seven hours and fifteen days

Har en sådandär dag ni vet då man bara vill stirra ut genom fönstret med en kopp varm dryck (eller en tom kopp till och med, bara koppen är där är själva huvudpoängen) i flera timmar tills man slutligen slår sig ner i en soffa och sätter på CDn med de låtar som mest figurerar i chickflick-filmer där huvudpersonen är lite tragikomisk och sjunger med till dem med brustet hjärta.

Ungefär: I will always love you, Nothing compares to you, Mercy street, Någon gång måste du bli själv, och så vidare. De låtarna man har på en separat spotifylista undanstoppad för nödfall.

Det. Det får bli eftermiddagens syssla. Sedan, åter till trädgårdarna.

värna om oskyldiga

Att arbeta för en hög lön är inte ett alternativ för mig. Just därför har jag tagit avstånd från att kolla vad lönen är för några av de framtida yrken jag funderat på, för att undvika all form av pengafixering.

Dock blir ibland lusten för stor för att kunna undgå att kolla medianlönen för veterinärer. Jag tror att de flesta kan känna igen sig i det (nej. okej. jag förstår.). Vad finner jag inte om det faktum att manliga veterinärer tjänar 50 000 kronor mer än kvinnor om året?

Jag trodde att det hade förändrats. Jag trodde att det inte var på det här viset längre. Jag trodde faktiskt på riktigt att vi i Sverige hade någorlunda jämställdhet, men när inte ens något så fundamentalt som lönen är jämställd, finns det mycket som behöver ändras på.

Jag undrar, varför skulle jag som kvinnlig veterinär tjäna mindre än en manlig?

Är det för att jag kostar så mycket för samhället?

Är det för att jag har en massa östrogen och hormoner och grejer som gör att jag bara kan "mysa" och "gosa" med alla djur istället för att faktiskt medicinera dem som de manliga veterinärerna gör?

Ta bort kvinnligt. Ta bort manligt. Ta fram lika lön.

Tack. Så mycket.

/Hon med så mycket östrogen att hon inte kan sköta sitt jobb ordentligt.

"du säger snäll som vore det något ont"

Minns ni "you say bitch like it's a bad thing?"

Jag minns det. Det var T-shirtmotivet på många unga kvinnors överkroppar under det tidiga 2000-talet, då även jag var tidig i åldern. Jag var väl 12-13, och skulle snart inse det fruktansvärda: att Bamse inte alltid har rätt.

Jag är uppväxt med att godhet är eftersträvansvärt. Ödmjukhet är något att beundra. Att utveckla sympati och empati är något nödvändigt och dessutom fint. Emellertid märkte jag (ironiskt nog när jag var i den mest fragila åldern, den tidiga tonåren) att de här egenskaperna inte är ett dugg eftertraktade i dagens samhälle.

Människorna runt mig spred rykten om varandra, skrattade åt när andra skadade sig och drog sig inte för att ge en skarpa kommentarer såsom "ah, men, skaffa dig ett liv då". När jag diskret påpekade att det kanske inte är det roligaste att skratta åt att en människa trillat och fått hjärnskakning på skolgården fick jag bara höra "sluta vara så trååååkig".

Man skulle vara en bitch. Man skulle ta plats. Man fick inte vara den politiskt korrekta snälla personen som värderade mänskliga rättigheter, såsom att inte bli skrattad åt när man skadar sig.

Är det inte lite så här? Vi ska ha så förbannat mycket attityd, vi ska armbåga oss fram och skita i andra. Snälla personer ska skrattas åt, man ger inte en människa om man kallar henne/honom snäll, man bara konstaterar ett faktum. Att vara brutalt råärlig i alla lägen ("Elin. Du är tråkig och har fula kläder. Hey, I'm just being honest...") och gå bakom folks rygg är däremot något alla accepterar och i många fall uppskattar.

Det här sjukt.

Jag vill fan ha Bamse tillbaka.

Från och med nu tänker jag sträcka på mig så fort någon säger att jag är "politiskt inkorrekt". Det är trots allt något galet fint.