Det mest optimala stället att ringa ifrån.

Det finns en djup och filosofisk mening bakom den här bilden.
Lista ut vilken, så är du duktig.

S.O.T.s framtid (den första versionen)

Min framtid i ett blogginlägg!

Efter International Baccalaurate - en spontant planerad tågluffresa genom Europa.
(Makedonien, Ukraina och Albanien är länderna jag ser mest fram emot att se.)
Min plan med detta är att se världsdelen jag lever i, uppleva ny kultur och sitta på ett litet skumt kommunistiskt café någonstans med några mystiska män och kvinnor med mustasch och konspirera ihop saker som aldrig kommer att hända.
Enda sättet jag kan överleva ett liknande mötet är genom att röka obegränsat mycket pipa.

När jag kommit hem från detta och är extremt pank, ska jag sälja mitt värdefulla noll minus-blod så att jag kan åka upp till Åre och vandra omkring i fjällen däruppe. Lyssna på vargar (som i själva verket är hundar) på natten och uppleva den fantastiska naturen.
Eller så stannar jag bara i Åre by och clubbar med innemänniskorna som bor på Tott eller Holiday Club.

Sen börjar allvaret: jag måste läsa upp kurser i fysik och kemi. Detta görs på en folkhögskola med nära till en sjö, så jag kan åka kanot när jag inte måste plugga fysiska termer.
Under den här tiden ska jag lära mig hur man lagar ordentlig mat.
Inte fryst vegobulle, utan vegobulle jag gjort själv. Av närodlade saker. Och muffins av närodlat och ekologiskt.
För att jag är så pretto, fast på ett gulligt sätt.

På bara ett par, fem år studerar jag sedan zoologi lite överallt i världen. Området är rovdjur.
Trots att jag inte längre definierar mig själv som rovdjur. Paradoxalt.
Under den här tiden hinner jag mirakulöst också studera konst, mytologi, statskunskap, litteratur och ta en massa skrivkurser så att jag kan frilansa i en miljon flummiga tidningar som är tryckta på miljövänliga papper eller som bara finns på webben.

Och skriva en bok under tiden. Om något oväntat och fantastiskt.

(Bara så att ni vet, jag kommer att ändra min framtidsplan fler gånger än denna. Jag lovar. Så ta inte detta alltför allvarligt.)

Yep, det är bara att sätta igång.

I huvudet-

Det är inte ofta jag stannar upp för att reflektera över en tanke som varsamt flyger genom min virriga hjärna, men idag formulerade sig hjärnan på ett sätt som fick mig att tänka efter en kort stund på vad den just sagt.

"Vad skönt det skulle vara om man var lite konstant cynisk och bitter. Så är man både lugn och konstigt nog intressant på samma gång, och slipper med all säkerhet gå upp i falsett och bli hysterisk så himla mycket."
Ytterligare reflektion över detta tills min hjärna konstaterade:
"Fan också, jag är alldeles för lycklig för det."

Då stannade jag upp och tyckte till och med att det var lite väl konstigt, det där.

Jag tror att min hjärna är lite smygbipolär.

Dog days are over-

Godkväll ("jag står för mitt handsvett", kulturell referens värd att kolla upp).

Jag hoppas med hela mitt blodpumpande hjärta att er kväll är lika händelselös som min. Det är nämligen vad livet går ut på, att komma hem och finna sig själv med åtminstone ett par sysslolösa timmar, så att man kan lyssna på spotify.
Sen får alla buddhister säga vad de vill om saken.

Nu är saken den. Att jag för en stund tyckte att bloggar var en av de ondaste ting man kunde finna på internet. En källa för växande narcissism. Att lägga ut dagboksliknande inlägg på en hemsida och sedan förvänta sig att någon bryr sig.
Sedan slog det mig, att. Mja. Det är inte så illa det här. Inte egentligen.
Överhuvudtaget känns det som, att det är vad man gör av det.

På grund av mitt jättekorta avbrott känner jag mig nu tvungen att uppdatera nya händelser i mitt liv. Bara de tre viktigaste.

1. Köttet är numera helt struket från min meny. Det har blivit ersatt med quorn och annat mindre gott och mer moraliskt.
(jag har med andra ord blivit vegetarian.)

2. Spotify. Jag har fått Spotify.
Jag står för att jag är en materialist (som resten av i-ländernas befolkning) och erkänner att jag inte varit så lycklig på länge, som när jag fick Spotify installerat på min dator.
Tack återigen för installationen.

3. På bokmässan i Göteborg fick jag en bok - helt gratis - betitlad Mytologi.

Ja. Det var allt. En stöddig odödlig tönt tackar för natten.

Elin Efternamn: bloggar.

Här sitter jag, en sjuttonårig kvinna med för lite tid och för mycket bokstäver i huvudet, och gör som så många andra - bloggar.
Jaha vad trevligt, kan man tänka om man är på det humöret, men vad är detta till för?
Varför sitter vi här framför våra ljudliga datorer och uppdaterar allt som hänt i våra liv på internet?

Jag menar inte bara bloggar, jag menar också de konstanta statusuppdateringarna på facebook och detta fenomen Twitter.
Ursäkta min cyniska sida. Men känns det inte lite narcissiskt att skriva allt man gör, och sedan tro att någon intresseras?
Låt oss ta en titt på konceptet blogg. Det går ut på att man skriver en slags dagbok på internet för all låta den bli kommenterad och läst av andra. Helst många.
Jag menar, hur intressant kan det bli, om det inte råkar vara någon man känner eller någon med skrivarförmåga som skriver?

Här är min teori. Vi har alla ett bekräftelsebehov. Att skriva meningslösa saker på facebook som "Elin Efternamn: duschar; Elin Efternamn: är i skolan; Elin Efternamn: äter lunch", som ju vi vet är komplett ointressant om man inte råkar vara Elin Efternamn själv, är helt enkelt för den där ljuva känslan av bekräftelse när någon gillar ens statusuppdatering.
Samma sak med blogg. Vetskapen om att någon kan ta del av ens liv utan att behöva möta en, gör en lite, lite gladare än innan.

Jag erkänner. Jag är ett exempel på min teori. Jag känner mig genuint omtyckt vid en gillad statusuppdatering. Jag använder ordet 'jag' alldeles för mycket.

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det här med blogg. En tung känsla av fånighet faller över mig likt ett ovälkommet juliregn så fort jag bestämmer mig för att sätta mig ner och skriva ett inlägg. Kanske är det någon form av realism som snart kommer att ta över alla människor med storm, när vi alla inser att ingen på riktigt är genuint intresserad av varandras bloggar.
Eller så är det bara jag som råkat ut för the yips igen.

Blommor som du

Under min uppfriskande promenad i den kyliga septemberluften, gjorde jag idag en ödesdiger upptäckt. När mina fötter och därefter resten av min kropp passerade det hus som en gång i tiden varit mitt, sneglade mina ögon av ren reflex ner på trädgården, och upptäckte att den var tom.
Jag stannade till. Tom. Den var tom.

Nu är det här kanske det mest normala är att trädgårdar är tomma, men en gång i tiden fanns det på den trädgården ett enkelt ting som förgyllde min vardag.
Det var en studsmatta.
Och nu var den alltså borta.

Jag stod som förlamad och mindes desperat tillbaka till de ljuva minnena jag hade på studsmattan.
När jag somnade på den varma sommardagar.
Varje dag efter skolan när jag hade workout på den.
Hur jag varje dag när det var för kallt för att hoppa (vilket det inte var särskilt ofta) önskade att våren skulle komma, så att mina fötter fick återförenas med studsmattans svarta golv.
Den befriande känslan då man befann sig högt upp den befriande (om än något förorenade) luften, vetandes att man snart kommer att befinna sig där igen.
På grund av studset.
Det underbara studset.

Jag blundade och försökte känna luft under mina fötter. Ett leende spreds på mina läppar.
Men, faktumet kvarstod, studsmattan var borta, och den skulle aldrig vara hos mig igen.
Jag försökte vara realistisk. Tänka, okej, men jag skulle aldrig kunna hoppa på den ändå. Den befinner sig i något slags förflutna som man inte ens når med en tidsmaskin.

Jag stirrade på platsen där studsmattan en gång stod, och tog mig samman. Det var bara en sak. Ingen varelse. Den hade ingen själ, förutom den jag en gång blåste i den.
"Blommor som du", sa jag högt till studsmattan (som nu är för alltid borta) "växer bara på brinnande fartyg."

Sen gick jag hem och kollade på en intervju med Jonathan Safran Foer och studsmattan var som bortblåst.